På scenen ser jag tvåkönssamhället braka samman under några minuter.

Jag ser inte en ung man eller någon som försöker leva som kvinna, jag ser en trans i Nemo och hoppas att hen får vara som hen vill utan hat och hånande. På scenen ser jag tvåkönssamhället braka samman under några minuter och plötsligt blir de efterföljande kvinnobilderna som strömmar ut ur rutan, väldigt fantasilösa och enformiga. Någon häxa lyser upp för ett tag men sedan är vi åter i stereotypernas värld.

Och männen har svårt att bli intressanta vilket ju i och för sig är rätt talande.

För några veckor sedan vann människor rätt till ett friare liv genom att något så enkelt som kön kan väljas av individen. Det var en viktig principseger, ingen har rätt att tvinga en annan att leva ett förljuget liv, ingen kan bestämma hens identitet utom hen själv. De är inte kromosomer som bestämmer hur vi ska leva våra liv. 

Det är sant att det finns politiska ideologier som kräver det. De islamistiska rörelserna, den kristna högern, liksom Sverigedemokraterna, är ense här i olika former av fascistisk kontroll. Staten eller religionen ska bestämma hur människor ska leva, det är rätten till ett fritt privat liv som är det de angriper.

I SD:s fall vill man inte bara bestämma vad som ska stå i människors pass, man vill ta ifrån individen rätten till sin egen kropp, man vill tvångssterilisera, man vill ta bort medborgarskap för ”osunda individer”. Hela anti-transpolitiken är en sörja av just de könsregler som även islamistiska diktaturer tvingar på medborgarna, framför allt kvinnorna.

Och det är hotet om våld, rått våld, som ständigt finns där. På jobbet, i skolan, på fritiden, i juridiken, i statens våldskapital som i sin huvuddel är ett manligt våldskapital.

Av erfarenhet vågar jag skriva att det är nästintill omöjligt att få män att förstå det våldskapital som det könet använder. Bara om en man lever utanför det könet kan hen få en liten aha-upplevelse.

Därför är det inget konstigt att motståndet från konservativa feminister i transfrågan nästan uteslutande handlade om manlig våldsmakt. Män som förstör kvinnors frihet, män som begränsar rörelsefriheten, som mördar och våldtar. Kan trygghet och respekt bli självklar i en värld där män som kön är fullständigt omedvetna om hur denna våldskultur förminskar livet?

Det finns något grundläggande fel i vår kultur när ett kön tränar självförsvar för att skydda sig mot det andra.

Men det här har självklart inget med trans att göra.

Trans är nämligen det kön, den identitet, som är ännu lägre ner på frihetsskalan. Trans våldtas, trans mördas, trans hånas och hatas och jo, trans har faktiskt lägre lön.

Att felköna trans är detsamma som att lägga ett nytt våldskapital mot oss.

För några år sedan blev det ett våldsamt rabalder när en talesperson för kvinnojoursorganisationen Roks sa att ”män är djur”. Kränkta män reste sig upp, media gjorde drev av det hela och förnärmelsen över påståendet övergick till hat och självgodhet.

Jag har alltid förundrat mig över den reaktionen.

Jag vet ju att påståendet är sant, män är djur. Jag har för länge sedan sett in i våldtäktsmannens groteska och förvridna ansikte nära mitt, jag har tittat in i misshandlande mäns ögon, de betedde sig som djur och det fanns ingen kultur i de ögonen, bara raseri och vanvett.

Jag förstår hur vanföreställningar om trans skapas när man hävdar att de inte finns att de egentligen är män och vi vet ju vad män är.

Det är därför det är så viktigt att förstå att världen är inte svartvit. Våra könsidentiteter är en skala och ingen kan egentligen bestämma åt andra vad som är vad. 

Själv driver jag tesen att det inte handlar om att vara könsbytare, det handlar om att vara könsbrytare.

Jag tycker tvåkönssamhället är en onödig fattigdom, jag förstår faktiskt inte varför vi ska dela in oss i dessa trånga könsfängelser.

Ja, jag vill prata allvar om det för jag tror att världen organiserar sig alltmer i en könsextremism hos högern men också i en del av det socialistiska fältet. Friheten kan inte vara kollektiv, den måste alltid vara både kollektiv och individuell. Annars blir det ingen frihet. Och det är bara fria människor som kan befria oss ur de trånga orättvisa samhällen vi lever i.

På lördag har jag premiär för utställningen och talet jag kallar Befrielsen. Det sker i solparken i Katrineholm, sedan blir det Arbetets museum i Norrköping och sedan Linköping, Göteborg, Örebro, Solna och ja… vi får se vilka fler platser som vill ha besök. Utställningen kommer turnera landet runt, stad efter stad. 

Jag gör det eftersom jag tror vi har makten att befria oss.

Vi måste och vi kan lära oss leva med varandra igen.

Gång på gång.

Nemo sjunger att hen knäckt koden, lämnat helvetet och hittat sig själv. Hen gav det bara lite tid och hittade paradiset.

Jag hoppas, hoppas innerligt att hen får möta de fina, öppna, ärliga, kärleksfulla människor som ju också finns.

För det där är lätt att glömma.

De goda finns.

Jag hoppas vi ses när jag kommer till din stad.