Andreas Gustavsson: Bankvreden som stiger ur svenska hjärtans djup

Förra veckan berättade Ann-Carina i Eskilstuna om hur Swedbank tycker att det är i sin ordning att ta flera månader på sig, minst, att administrera ett helt okomplicerat arvskifte. Ja, samma bank som i år tänker överskölja sina ägare med en utdelning på 17 miljarder kronor. Den gamla folkrörelsebanken har blivit något annat.

Ann-Carina har fått nog. Jag själv också. Och hur många fler av Swedbanks fyra miljoner kunder? Som kanske fortfarande kallas kunder, men vi får sämre och sämre villkor samtidigt som vi förväntas utföra nästan all service åt oss själva. Göra bankens jobb. Till och med när vi förlorar anhöriga och verkligen behöver en hjälpande hand. 

Bara för uselt. 

Det här skrev jag om och bad sedan läsare höra av sig. Det… gjorde ni. Sällan har jag fått sådan reaktion. En storm, hundratals kontakter.

”Exakt så är det. Vi är tio kusiner som väntar på lite pengar från mormors dödsbo. Vi är upp i tre månader nu”, mejlar en läsare.

”Min sambos mor avled för en tid sedan och det är ungefär samma historia där, med tillägget att banken krävde att mamman som låg på dödsbädden i cancer skulle infinna sig personligen på bankkontoret för att förnya sitt bank-id”, mejlar en annan.

Man försvinner ned i en virvel av telefonköer och outsourcat ansvar.

Tips efter tips skickas vidare till Dagens ETC:s nyhetsreportrar. (Du når dem direkt på tipsa@etc.se.) Det handlar om försvunna konton, om otaliga arvskiften som samlar damm, men framför allt kanske om upplevelsen av vanmakt, att man försvinner ned i en virvel av telefonköer och outsourcat ansvar, från företag till individ. 

Samtliga storbanker nämns. 

Jag tror att de får passa sig.