Jag tycker det är viktigt att ha folkvalda som är förankrade i verkligheten och att det finns en bred representation, men jag förväntar mig också att de folkvalda tar sitt uppdrag på allvar. Politiker som lajvar någon slags karikatyr av arbetarklass från 90-talet, men inte vill kännas vid begrepp som socialism, inger dock inte det förtroendet.
Visst finns det arbetarklassväljare som bara bryr sig om snus, bensin och att få äta stek med pommes, men arbetarklassen är betydligt mer mångfacetterad än så. Vi är ju ändå en del i partiet som tillhör eller kommer från arbetarklassen och torde veta att även frågor om antirasism, bildning, klimat och kultur är viktiga.
Vänsterpartiets analys avslöjar den navelskådande kärnan som styr partiet. Istället för att låta den utsedda valanalysgruppen lämna sitt resultat, var det verkställande utskottet – det vill säga den yttersta ledningen – som lade fram en analys som sedan behandlades av partistyrelsen. De som själva utarbetat strategin inför valet skulle alltså säga hur den fallit ut. Inte helt optimalt. En analys bör göras av utomstående som kan och vågar kritiskt granska allt och alla. Annars blir det lite som ordspråket säger: som man ropar får man svar.
Navelskåderiet framträder också i dokumentären ”Maktspelet”. Det är Nooshi Dadgostar, ibland flankerad av vice partiordföranden Ida Gabrielsson, omgärdad av tjänstemän. Allt handlar om spel och typ inget om politik, inte vad vi får se i alla fall.
Dokumentärens andra huvudperson är Jimmie Åkesson, han är tvärtom ständigt i politiska diskussioner med de andra politikerna i partiledningen och riksdagsgruppen. Agendan och siktet är tydligt från början till slut när Åkesson konstaterar att jobbet är klart, nu ska han ta några dagar ledigt, sedan handlar det bara om att bevaka att avtalet hålls.
Dadgostar och Gabrielsson framstår som håglösa politiker utan mål och mening. Dadgostar verkar tycka det mesta med partiledaruppdraget är jobbigt. Debatter är jobbiga, förhandlingar är jobbiga och när det diskuteras någon typ av strategi eller spel så blir det plågsamt pinsamt att lyssna till, som vid spekulationen om ministerposter. Eller när Nooshi förklarar krig mot S – över en förlorad talmanspost. Denna prestigeförlust leder till att någon uttalar ”Vilka jävla fittor”. En förskräckt pressekreterare utbrister ”Nämen!” och i bild ser vi kommunikationschefen Jenny Lindahl frysa till is.
Att efter dokumentären återgå till valanalysen får en att fundera över hur det egentligen står till med självinsikten. Den verkar saknas helt och hållet.
Vänsterpartiets medverkan till sänkta bensinpriser med de blåbruna, nonchalansen inför människors flygande, oförmågan att kunna svara på om kärnkraften ska avvecklas och helomvändningen gällande Cementa är inga frågor som läggs någon vikt vid i analysen. Det som däremot utgjorde en käpp i hjulet var den interna kritik som riktades mot partiets agerande i nämnda frågor.
Ett annat problem som ledningen identifierar i analysen är några riksdagsledamöters ställningstagande för kurderna, som i analysen beskrivs som “PKK-flaggviftande”.
Kort skulle analysen kunna sammanfattas med att ledningen hade en skitbra strategi, problemet var att några, lättidentifierade medlemmar, satte krokben på den – och så de där som stödröstade på MP såklart.
Trots att bruksorterna prioriterats med en egen liten turné som leddes av Ida Gabrielsson var tappet för partiet störst i just bruksorterna. Någon utvärdering om varför går inte att finna i valanalysen. Men det kanske är sådana detaljer vi inte ska grotta ned oss i, som Gabrielsson säger i dokumentären direkt efter valet.
