Det är svårt att leda en organisation och få den att gå i takt utan att någon ska bromsa, vilja ta en annan väg. Särskilt gäller det för en organisation som grundar sig i ett kritiskt tänkande.
Det kan vara en styrka att ha ett parti som talar med en röst och som inte är helt splittrat, men det uppnås inte genom att ingjuta rädsla i medlemmarna och odla en tystnadskultur. Det görs genom att företräda den politik som medlemmarna röstat fram.
Det är här som den nya ledningen i Vänsterpartiet har gått vilse.
Det är viktigt att det finns en levande debatt i ett parti. Det är det som utvecklar partiet och dess politik. Det är inget att vara rädd för. När ledningen dessutom ändrar partiets politik måste den ha i beräkning att medlemmar kommer att reagera och vara kritiska. Jag skulle till och med hävda att det är en medlems uppgift att agera när så sker.
Det finns olika kategorier av medlemmar i ett parti. Från de som bara är medlemmar till de som innehar uppdrag i partiets högsta ledning, från de som sitter i en liten nämnd på hemmaplan till de som företräder partiet i riksdagen.
Beroende på var du befinner dig så kan olika krav ställas på dig. Är du företrädare på högsta nivå så har vi att förvänta oss att du företräder den gemensamma politik vi i partiet beslutat om. Detta är särskilt viktigt eftersom att en sådan företrädare besitter en plattform och makt som den vanliga medlemmen inte har.
Under mina tolv år i partiets ledning och 16 år som riksdagsledamot var det flera ledande företrädare som gick emot kongressbeslut och hade en egen agenda. Jag minns bland annat Vägval vänster som avslöjades med hur de skulle kuppa kongressen. Den typen av agerande av riksdagsledamöter var i mina ögon helt oacceptabel, men de uteslöts inte.
Medlemmar som har haft starka förankringar i sin lokalföreningar har varit högljudda vad gäller valstrategier och verkligen inte lindat in kritiken mot ledningen. Det var fett jobbigt att höra dessa gubbar orera om hur framgångsrika de var i sina små kommuner, men så fick det vara. Det hör liksom till att alla inte alltid kommer vara nöjda.
En medlem gick på rätt hårt mot dåvarande partiledaren Lars Ohly och krävde hans avgång och gjorde att partiet inte kunde komma ut med någon politik överhuvudtaget under omkring åtta månader, då Ohly meddelade att han skulle avgå. Den medlemmen var Jonas Sjöstedt. Han blev inte utesluten utan partiledare.
När Jonas Sjöstedt tog ledningen i Vänsterpartiet hände dock något. Det började arrangeras skallgångskedjor varje gång någon yppade något kritiskt i media. Partistyrelsen och riksdagsgruppen uppmanades att höra av sig till kommunikationschefen varje gång en journalist var ute och grävde efter något. Och om någon i partiet yppade något så gjordes efterforskningar för att spåra källan.
Dessvärre har det inte blivit bättre, tvärtom. Med risk för att kanske hänga löst som partimedlem så är den nya ledningen den mest räddhågsna i partiets historia. Den består av ett kompisgäng från ungdomsförbundet, som redan på den tiden agerade som de tuffa på skolgården. Det är med samma mentalitet de nu styr partiet.
En del av det sken igenom i SVT dokumentären Maktspelet förra året då Nooshi Dadgostar eller Ida Gabrielsson kallade socialdemokraterna för ”jävla fittor”. De som vågar ge sig på någon av dem kommer att straffas ut.
Det är det som nu har hänt Linköpingspolitikern Björn Alling. Om det inte vore för den absurda uteslutningen av honom så hade förmodligen väldigt få vetat vem han är.
Han har varit kritisk mot att partiet svängt och faktiskt gått emot partiprogrammet i väsentliga frågor såsom vapenexport till krigförande länder, men även när det gäller klimatpolitiken. En kritik han inte varit ensam om att yppa. Det som nu lett till uteslutning är kritiken mot att partiledningen tog för lång tid på sig att reagera på Israels oproportionerliga våld mot palestinierna.
Ett parti måste klara av att ha kritiker även om de känns som en finne i röven eller en sten i skon. Vänsterpartiet kan inte reagera som om det vore prinsessan på ärten.
