I en undersökning som Dagens Nyheter presenterade är M det parti som de unga männen anser sig stå närmast. Tvåa är S, men trea för denna grupp är Sverigedemokraterna. Tillsammans samlar M och SD runt 46 procent av de unga männens röster (räknar man in övriga borgerliga partier är högerblockets övertag stort). Jag kan bara gissa, men allt tyder på att det i den procentsiffran ryms både traditionella överklassungdomar och mer vanlig medelklass, men också en stor andel unga män ur arbetarklassen.
Bland kvinnor i samma ålder samlar de tre rödgröna partierna: Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, runt 49 procent av rösterna. Men Moderaterna är det största enskilda partiet sammantaget bland unga män och unga kvinnor.
Vad är detta?
Svar: Det är den bistra sanningen om hur det politiskt just nu ser ut bland de yngre väljarna. Särskilt bistert ur vänstersynpunkt är naturligtvis alla dessa unga arbetarmän som menar sig stå närmast Moderaterna och Sverigedemokraterna. Att unga män ur överklass eller välutbildad medelklass känner starkt för Moderaterna är ju inget att förvåna sig över, men det är alla dessa unga män som rimligtvis kommer ur arbetarklassen eller har arbetarklassyrken som oroar mig djupt. Varför lägger de inte rösten på V eller S?
När den unge man som är i tjugoårsåldern och har ett arbetaryrke betraktar de tre rödgröna partierna – vad ser de då? De ser en samling avlägsna makthavare, särskilt vad gäller socialdemokratin som ändå suttit i regeringsställning i åtta år. Och inte bara det: Inget av de tre rödgröna partierna har precis någon uppsyn av att vara företrätt av folk ur arbetarklassen. Socialdemokratin har medelklassifierats. Det är få i den nu sittande S-regeringen som utstrålar den sorts klasskänsla som möjligen skulle kunna väcka liv i en ung kille ur den svenska arbetarklassen. Visserligen är exempelvis Karl-Petter Thorvaldsson hämtad senast från posten som LO-ordförande, men det är sannerligen inte någon rebellisk bråkmakare underifrån som han ger intryck av att vara. Snarare näringslivsintressenas man.
En ung kille ur arbetarklassen ser välavlönade ministrar och politiker som mer påminner om högste chefen på det jobb han har och lär ha svårt att identifiera sig med någon enskild ledande socialdemokrat. När jag då och då träffar unga arbetarmän är det mest slående intrycket det att intresset för politik är nästan noll och att få ens känner till vilka arbetarrörelsens ledande personer är – vare sig det handlar om det socialdemokratiska partiet eller facket. Jag minns ett möte på Byggnads för något år sedan. Jag var inbjuden som skribent för att prata om ojämlikheten i samhället. En ung byggjobbare trodde att jag var politiker och kanske rentav en hyggligt bra politiker. Jag råkade höra honom prata i mobilen i pausen med en lika ung byggjobbarkompis och han sa: ”Det är en politiker här och snackar och det är ganska kul.” Min poäng är den att jag i hans ögon helt enkelt tillhörde samma elit som sitter vid den politiska makten och som han var mycket skeptisk till.
Ideologi spelar en central roll, även när den inte finns. Min erfarenhet är den att unga arbetarmän helt enkelt inte förknippar socialdemokratin med någon ideologi alls egentligen. Faktum är att det inte är någon dålig analys. Från ledande socialdemokrater, alltså de som syns i TV-rutan, strömmar praktiskt inga mer uttalade ideologiska tankefigurer utöver mantrat alla människors lika värde. Deras språk och ordvändningar är ungefär desamma som borgarnas. Den politiska journalistiken intresserar sig samtidigt nästan uteslutande för det politiska spelet och jakten på någon felsägning som kan ge rubriker. Lägger man till det läget inom medie- och tidningsvärlden så växer de allra, allra flesta unga arbetarmän idag upp i hem där det inte förekommer någon socialdemokratisk tidning eller vänstertidning överhuvudtaget. Under en stor del av nittonhundratalet var det ändå så: i många arbetarhem fanns en röd dagstidning. Summa summarum av allt detta är: ideologi existerar inte.
Ideologi – det kan snarare då hittas hos Sverigedemokraterna, som alltid vill ge sken av att stå på motsatta sidan gentemot eliterna. Migrationen blir då lätt den enda fråga där ideologi tycks vara giltigt: För eller emot Sverige. Den hunger efter ideologi som jag envist tror finns där – eftersom idéer i slutändan speglar verkliga, materiella konflikter kring fördelning av samhällets rikedomar – tillfredsställs knappt alls av socialdemokratin och samtidigt är det antagligen svårt för en ung arbetarkille att hitta någon socialdemokratisk eller vänsterpartistisk politiker att identifiera sig med. Inte heller adresserar någon vänsterpolitiker unga arbetarmän och de frågor som kan intressera dem – de hänvisas därmed istället till högerns antifeministiska utläggningar om att vara man.
En annan faktor som säkerligen betyder mycket är att det nu var ett bra tag sedan en djup ekonomisk kris drabbade oss. Ekonomiska kriser kan välta samhällen både åt höger eller vänster. Men de ökar vanligtvis känslan av att det just finns höger och vänster, det vill säga ideologiska konflikter i samhället som rör klass.
Hur ska vänstern åter kunna tala med de unga arbetarmännen? Det är en ödesfråga.
