Sverige kommer ändå att ansluta.
Militarisering. Vi trär på oss kopplet som Donald Trump med viss sannolikhet snart kommer att rycka sönder. Om han inte fullföljer sin plan att lämna Nato. Eller i alla fall den europeiska kontinenten.
Alliansfriheten har kanske varit en chimär senaste halvseklet, men nu är den definitivt borta. Följderna av beslutet kommer vi alla leva med under lång tid framöver.
Jag förstår den frustration jag mött senaste veckan.
Hur kunde den rapport som lades fram av riksdagen vara så summarisk och ledande?
Hur kunde Socialdemokraterna nonchalera sina medlemmar, speciellt när senaste kongressen förtydligat att Sverige inte ska gå med i Nato?
Varför gjorde medierna inget mer än att sluta upp bakom vad som måste kallas för en kampanj, en skräckslagen och irrationell och hetsande kampanj för att välja sida?
Hur illa ställt det inte med debattens villkor där den som är negativ till Nato, eller är osäker och därför ställer relevanta frågor, anklagas för att vara nyttig idiot eller agent åt Vladimir Putin?
Jag har sett frågorna.
Jag har sett er citera Olof Palme.
”Den svenska neutralitetspolitiken bestämmer vi själva. Dess innebörd är alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Därför ansluter vi oss inte till militära allianser, fogar inte in oss i något stormaktsblock. ”
Han höll ett vackert tal, det svänger i ens hjärta.
Men året var 1968, nu har vi 2022 och Ryssland utsätter den suveräna nationen Ukraina och dess befolkning för ett övergrepp. Det är pågående. Det är horribelt.
Kriget förändrar allt.
Så är det, så måste det vara.
Inte att enda möjliga reaktion därför skulle vara Nato. Men tvelöst att den som bara kan svara med uppräkning av hur USA:s arméer dragit fram över världen som en gräshoppsvärm – även när frågan handlar om Ryssland, just det fascistoida Ryssland som begår grova brott mot mänskligheten – framstår som ur led med sin tid och, faktiskt, pinsamt okunnig.
Det är dogmatism.
Jag vill mena att denna begränsning har påverkat hur konstruktiv svensk vänster har kunnat vara i att skapa en ordentlig debatt om Nato, en debatt som sjävklart borde ha förts – inte minst med tanke på hur splittrad befolkningen är vad gäller medlemskap.
Nyligen skrev Karin Olsson följande i Expressen:
”I deras värld kan inte geopolitiskt betingad ondska existera utan USA:s inblandning. Den vänstern förmår inte att engagerat avsky den ryska eller kinesiska imperialismen, och har svaga kunskaper om andra maktcentra i världen än det amerikanska. De ser inte igenom berättelserna som närs av den ryska regimstyrda desinformationen, utan förväxlar dem med sund maktkritik.”
Hon har rätt.
Fast hon är liberal.
Det här handlar absolut inte om hela den spretiga rörelse som vänstern rymmer. Inte en majoritet heller, inte ens i närheten. Men tillräckligt många för att sabotera en debatt som hade varit livsviktig.
Östeuropas vänster har mycket svårt att förstå låsningen hos västeuropas vänster. Det fanns desperation i den text som Dagens ETC nyligen publicerade av Taras Bilous, ukrainsk socialist.
”Vi kan inte veta hur Ukraina kommer att utvecklas efter kriget – det beror på en mängd faktorer. Men vi kan med säkerhet säga att bara om Ukraina vinner finns det chans till förändring. Om Ryssland vinner kommer konsekvenserna bli fruktansvärda”, skriver han.
Och:
”När jag blev socialist var jag i grad påverkad av kriget i Donbas och min insikt att vår enda chans till en värld utan krig är att övervinna kapitalismen. Men vi kommer aldrig att uppnå denna framtid om vi förväntar oss icke-motstånd mot imperialistiska interventioner. Om inte vänstern tar rätt ställning till det här kriget, kommer den att misskreditera och marginalisera sig själv.”
Jag hoppas att hans text sjunker in.
Det vore nyttigt.
Var står vi idag?
Sverige kommer gå med i Nato.
Sverige kommer gå med i Nato på grund av Rysslands krig i Ukraina.
”Ni (Ryssland) förorsakade det här. Se er i spegeln”, säger Finlands president Sauli Niinistö.
Det måste vara ingångsvärde för en demokratisk, humanistisk vänster. Rysslands aggression. Och den oerhörda uppoffring som Ukraina nu tvingas till.
Alla som bara inte kan ta in något av detta diskvalificerar sig från debatten.
Igen, det betyder inte att slutsatsen är Nato.
Men däremot att argument mot anslutning måste hitta en mer initierad, mer genomtänkt nivå.
Det har varit sisådär med den saken.
Några har kunnat fokusera. Andra har misslyckats.
Till den senare gruppen hör Nooshi Dadgostar, som lyckats sänka sitt parti i den banala populismens skimmer med utspel om att hon inte vill skicka sin dotter till Turkiet för att mörda kurder (det kommer inte hända) och att hon inte vill att kärnvapen ska placeras ut i närheten av samma dotters förskola (det kommer inte hända).
Nu blir det Nato.
Jag ser ingen mening att peka finger, men vi kan väl konstatera att en hel del personer inom vänstern borde ha tillräcklig ödmjukhet att erkänna att i en föränderlig värld nödgas man ständigt lära om och lära nytt, snarare än att tro att precis allt som är värt att veta kan exkaveras från lastgamla säkerhets- och försvarspolitiska övertygelser.
Jag tror att det är avgörande.
Antiimperialismen måste skrivas om.
Det kommer att behövas. Världen går mot förhöjt konfliktläge. Idag är det Ryssland, imorgon är det Kina. Klimatkrisen kommer att korta avståndet mellan diplomatiska skärmytslingar och konfrontationer
Vem ska ta ansvar?
Borgerligheten som verkar anse att Nato är en fulländad skapelse?
Nej.
Progressiva med verklighetsförankring.
Progressiva som ser och agerar på hur USA och Storbritannien redan börjar ställa om till att bromsa kinesiska ambitioner, och att båda dessa länder har starkt intresse av att låta Ukraina utkämpa ett långt och blodigt försvarskrig mot Ryssland, som då kommer att bli svagare, ett undanröjt hot.
Progressiva som håller nolltolerans gentemot de stater som kan komma att kräva eftergifter av Sverige under ansökningsprocessen. Vem vet, efter Turkiet kanske länder som Polen och Ungern ger sig till känna.
Progressiva som säkerställer att Sverige får samma undantag som nordiska grannar, det vill säga slippa kärnvapen.
Progressiva som aldrig viker från att att fredsskapande åtgärder måste väga tyngre än att främja det militärindustriella komplexet.
Progressiva som har djup solidaritet med Ukraina och djup insikt om Rysslands förfall.
Palme, förresten.
I det där talet på första maj för 54 år sedan talade han också om ”den lilla nationens förpliktelse att verka för fred och försoning mellan folken, för demokrati och social rättvisa”. Han lade till:
”Neutralitetspolitiken dömer oss inte till tystnad.”
Det gör inte Nato heller.
En sådan här dag är det viktigt att minnas.
