Att ett land som upplevt en brutal militärdiktatur – 1964 till 1985 – rymmer så pass många människor som önskar sig något sådant kan skrämma vettet ur en. Uppgifterna om att delar av polisen såg mellan fingrarna på stormningen i Brasilia vittnar om hur skör demokratin i landet är.

För närvarande ser det ut som att bolsonaristerna misslyckats med sin aktion och man kan bara hoppas att militären – Brasilien har en av världens starkaste militärapparater – håller sig på mattan och inte klipper banden till demokratin och det hopp om ett bättre samhälle som Lulas valseger gav.

Men det är det där med inflytanden. Jair Bolsonaro befinner sig i skrivande stund fortfarande i Florida. Han ska ha firat nyår med den förre amerikanske presidenten. Bolsonaros stab har och har länge haft täta kontakter med trumpisterna och inte minst med Steve Bannon. Bolsonaro erkände visserligen till slut sitt valnederlag. Men han har inte gjort mycket för att lugna stämningarna bland sina anhängare, precis som Donald Trump aldrig gjort.  

Högern, i dess mest bisarra och förryckta form, samtalar med varandra från världsdel till världsdel. Och det är egentligen det som är det helt nya i något årtiondes perspektiv: Den extrema högern var under större delen av efterkrigstiden antingen så kraftigt försvagad eller också så nationellt inåtvänd att den sällan förmådde träda i kontakt över nationsgränserna. 

Så är det inte längre. 

I den meningen liknar vår tid snarare mellankrigstiden när exempelvis fascistiska framgångar i Italien omedelbart inspirerade den gryende nazismen i Tyskland. 

Sedan besegrades denna högerextremism och dess styrkor skingrades och det skulle dröja till internetåldern innan den på allvar förmådde kommunicera över alla gränser och där står vi nu: Högern är på sätt och vis mer internationalistisk än vänstern och det är kanske den värsta ironin av alla. 

Det är nästan så att man glömt bort att det en gång i tiden framför allt var den politiska vänstern som kommunicerade över hela världen och skapade ett slags progressivt grundackord i samhälle efter samhälle. Tiden efter andra världskriget spreds de progressiva keynesianska idéerna som en löpeld och påverkade till och med de politiska och ekonomiska eliterna, välfärdssystem byggdes upp, mänskliga rättigheter definierades, koloniala befrielserörelser klev fram och förändrade för alltid världen. Och i allt detta fanns ett enormt utbyte av idéer och erfarenheter på politikens reformistiska kant och inom vänstern.

Det var vänsterintellektuella och vänsterrörelser som influerade varandra över alla nationsgränser – medan konservatismen vände sig inåt och högerextremismen länge mer eller mindre tycktes ha skingrats efter de nazistiska och fascistiska nederlagen 1945. Visst, det fanns fascism och militärdiktaturer i själva västeuropa till långt in på 70-talet. Men i grunden var det vänstern som talade många språk och kommunicerade i världsskala.  

I en kort ledartext går det inte att loda de enorma innebörderna av allt detta. Jag är själv så pass gammal att jag är uppvuxen med den internationella vänsterns självklara närvaro i all samhällsdebatt. Kanske är det därför som jag fortfarande är så chockad över högerpopulismens och högerextremismens globala samarbeten och påverkansmönster. 

Svensk högerpopulism fick tyvärr en stor vitamininjektion av Trumps framgång 2016 och vare sig det gäller Alternativ för Tyskland, Le Pens parti i Frankrike eller just Brasiliens Bolsonaro är det så uppenbart att det idag är högern som tagit hand om mycket av det internationella samarbetet.

Det finns knappast något som kan göras åt detta till imorgon dag. Men ambitionen måste hädanefter vara att återupprätta den globala vänsterdiskussionen, som inbegriper allt från fackligt samarbete till att läsa varandra böcker från olika delar av världen. Högerpopulismen förmår i långa loppet bara samarbeta kring konspirationer medan vänstern och det som är kvar av arbetarrörelserna vet att det som i slutändan måste åtgärdas är de globala problemen: klimatkris och galopperande ojämlikhet. 

Förmodligen är det fortfarande i hög grad så att kampen kring detta konkret kommer att föras på den nationalstatliga nivån. Men inspirationen till den måste vara global, annars går det inte.