Var är egentligen funktionsrättsfrågorna inom vänstern? Visst har Vänsterpartiet bäst politik på området och om det är några som bryr sig så är det främst vänsteraktivister. Men. Vi möts fortfarande i otillgängliga lokaler och jag har i alla fall aldrig sett ett seminarium om ämnet på socialistiska forum. Facken driver inte frågorna och vi demonstrerar sällan för funkisfrågor. Begreppet ”ableism” finns knappt på svenska så teoribildningen är också eftersatt. Vi är inte en del av rörelserna för funkisrätt och frågan är hur tillgängliga vänsterns rörelser är för funkisar.
Funktionsrätt är en fråga som vänstern måste äga. Det är en viktig fråga i sig, men det handlar också om klassiska vänsterfrågor: facklig kamp, rätten till bostad, rätt till vård, kollektivtrafik. Att styra om från klimatfarlig produktion till satsningar på det allmänna. Det är dags för oss att se funktionsrättsfrågorna både i sin egen rätt, och i relation till genus, rasism och – inte minst – klass.
Ta attacken på högkostnadsskyddet som regeringen och SD i dagarna drev igenom trots skarp kritik från civilsamhället, inte minst paraplyorganisationen Funktionsrätt Sverige. Många funkisar har kroniska sjukdomar och hör till dem som drabbas hårdast.
En fjärdedel av människor med funktionsnedsättning riskerar fattigdom. Samtidigt har ”funkisskatten” ökat för de med sjuk- och aktivitetsersättning, det vill säga den skatteklyfta som uppstår till följd av höjda skatteavdrag för de med arbetsinkomst. Högre avgifter hotar från alla håll: förutom läkemedel, även för hjälpmedel, hemtjänst och kommunal omsorg.
Medan skatten sänks för de rika måste människor med funktionsnedsättningar – som inte kan vara utan hjälpmedel – kämpa allt hårdare för att få fungerande hjälpmedel.
Socialister måste självklart verka för att hjälpmedel ska vara gratis. Resurser bör ösas på forskning på området. På Tekniska museet har de ställt ut en permobil som kan ta sig uppför trappor. Varför är den instängd på ett museum?
En annan viktig fråga är personlig assistans. Det är en rättighet enligt FN-konventioner, särskilt i ett rikt land som Sverige. Det handlar inte bara om att få hjälp med påklädning och dusch utan om att få delta i samhället på lika villkor. Såväl på restaurangen, på bion som på arbetsplatsen.
Idag förnedras man när Försäkringskassan och kommunen bedömer behoven. Trots lagändring för en stärkt personlig assistans, har avslagen inte minskat. Tidöpartierna vill ytterligare banta LSS, lagen som ska ge funkisar rätt att leva som alla andra. Man har diskuterat GPS-övervakning och begränsning av anhöriga som assistenter, vilket assistansbrukare kritiserat.
Samtidigt blir kapitalister rika på människors funktionsnedsättningar. Personliga assistansbolag göder välfärdskriminaliteten. Detta måste vara en del i vänsterns kamp mot privatiseringar inom vård och omsorg. På samma sätt som det inte är patienterna som ska straffas för att privatiseringar driver upp kostnader och att företag fuskar, är det inte funkisar som ska straffas. Varför glömmer vi denna fråga?
Bryt det funktionshindrade samhället. Satsningar på rikas konsumtion och intressen måste riktas om till funkisars rätt. Kortare arbetstider och hälsosammare arbetsliv gör att fler kan vara delaktiga. Töm gatorna på privatbilismen. Inför avgiftsfri, och förstås tillgänglig, kollektivtrafik och öka färdtjänsten, i ekosocialismens namn.
En socialistisk politik ska satsa på funkisrätt i stället för lyxrätt. På så sätt kan vi sammanfläta kamperna. Och göra oss av med vi- och dom tänkandet. Alla kan när som helst bli funkis. Det kan vara en trafikolycka, din diabetes som leder till synnedsättning, psykisk sjukdom efter ett trauma. En anhörig får demens, en annan stroke. Ditt barn kan drabbas av en svår NPF-diagnos i en skola utan resurser. Livet levs inte bara i hälsa. Funkisrätt är en given fråga i kampen för ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle.
