Nyligen kunde man höra självaste Leif GW Persson omnämna Strömmer som en ”människorättsadvokat”, i en upprörd diskussion om polisledningens senaste förehavanden.
Gunnar Strömmer har förstås varit moderat hela sitt vuxna liv. Länge var han känd som den som startade den ideella organisationen Centrum för rättvisa. Organisationen skulle slåss för den enskilde individen, den lilla människan, och åtog sig en hel del sådana fall. Men det låter förstås bättre än vad det var (och säkert ännu är). Organisationen fick pengar från näringslivet och det man slogs mot var mest fackföreningarnas påstådda övermakt.
Trots det fick Strömmer ändå ett rykte om sig som en jurist med humanitär klang. Hans föga uppjagade sätt att tala och framträda ger honom fortfarande i mångas ögon en air av eftertänksamhet. Men fasaden flagnar snabbt. Under sin tid som partisekreterare för Moderaterna var han med på partiets avgörande närmande till Sverigedemokraterna. Det var ett historiskt steg. En gång i tiden, på 30-talet, fockade ju föregångaren till moderaterna sitt eget ungdomsförbund därför att det var naziinfluerat. Men nu hördes intet från Strömmer när Ulf Kristersson sa tack och hej till det löfte han gav förintelseöverlevaren Hédi Fried – att aldrig samarbeta så långt högerut.
För varje vecka som går står det alltmer klart att Strömmer blir svårare och svårare att förknippa ens med ordet rättvisa. Det senaste är det tilläggsdirektiv som ska med i en utredning om kampen mot gängbrottslighet. Möjligheten att vräka hela familjer från sin bostad om någon i familjen är kriminell ska nu utredas. Kollektiv bestraffning, således. Det är ungefär så långt bort man kan komma från den liberala idén att slåss för den enskilde individen.
När han intervjuats om sin syn på gängbrottsligheten har han kunnat jämställa denna brottslighet med terrorism. Det är rätt häpnadsväckande. Att varje normal människa delar hans ilska och förakt för den gängkriminella verksamheten är självklart. Men när en man med juristexamen likställer det hot som terrorverksamhet riktar mot hela samhället med de brott som begås av gängkriminella – ja, då har språket mist all innebörd. De flesta av dessa gängkriminella har nog överhuvudtaget ingen känsla av att de ens lever i ett samhälle eller att deras vedervärdiga handlingar upplevs som hot mot hela samhället. Terrorister har istället detta som mål och syfte: att destabilisera hela samhällsordningar. När även en utbildad jurist devalverar ordens innebörd är vi rätt illa ute.
På rekordkort tid ska nu flera nya lagar rullas ut över nationen som med all sannolikhet gör det svårare för medborgare att agera politiskt. I januari infördes den nya spionerilagen, avsedd att hindra att Sveriges relationer till främmande makt skadas. I ljuset av ett eventuellt Natomedlemskap är det en livsfarlig lag. Det kan bli väldigt mycket svårare för journalister och uppgiftslämnare att komma med kritik av till exempel en gemensam militär insats.
Nu kommer antagligen också en lag för att kriminalisera deltagande i terrororganisationer. Den lagen har varit på väg länge, men Socialdemokraterna lade ner det därför att invändningarna från olika håll var så starka. Nu är det fritt fram i riksdagen. Regeringen hoppas väl att Turkiets regim ska nicka gillande inför denna lag. Jag rekommenderar hågade och vakna medborgare att läsa Lagrådets analys av det här förslaget. Lagrådet kommer exempelvis fram till att om denna lag funnits på 1960- och 70-talen så hade risken varit stor att det klassats som terrorism att skänka pengar till ANC när de kämpade mot apartheidregimen i Sydafrika, eller till den FNL-rörelse som slogs för att kasta ut ett imperialistiskt USA ur Vietnam.
Justitieminister Gunnar Strömmer kommer att gå till historien inte som människorättsadvokat, utan som den jurist som banade väg för ett Sverige där enskilda människors rättigheter kommer i kläm och där demokratin snävas av.
Nästa gång Gunnar Strömmer dyker upp i offentligheten så bör lyssnare eller tittare hoppa över hans sympatiska utstrålning och hans härliga frisyr – den gillar jag – och se honom för vad han de facto är: en man som krymper demokratin i Sverige.