I skrivande stund har Turkiets parlament röstat ja till Sveriges Nato-ansökan. För vilken gång i ordningen Sverige "snart är med i Nato" vet jag inte. Ungerns premiärminister Viktor Orbán säger att han vill förhandla med Kristersson innan Ungern kan rösta ja. 

Ibland har jag känt såhär.

Väck mig när Sverige är med i Nato. 

Men till slut lär Sverige i vart fall bli medlem. Efter en process som ger bitter eftersmak på flera plan.

Den springande punkten är denna. Svenskarna trodde de skulle gå med i gårdagens Nato. 1900-talets trygga USA-ledda allians (nåja trygga för västerlänningar, mindre tryggt för andra). 

Istället fick Sverige snabbt erfara 2020-talets oförutsägbara geopolitik. Ingen hade en plan B när Nato-ansökan i all hast skickades in. Turkiet och Ungern grep tillfället att utpressa Sverige. 

Inte den säkerhetspolitikens motsvarighet till Trygghansa jag tror svenskarna föreställde sig. 

De långsiktiga konsekvenserna av ett Nato medlemskap har debatterats sparsamt. När såg ni till exempel senast en diskussion om den allt sämre relationen mellan USA och Kina? Om 20 år kanske svenska ungdomar skickas för att strida på Sydkinesiska Havet. Har vi pratat tillräckligt om sådana scenarion?

Nato-vännernas glädje över att till slut få gå med i Nato riskerar att bli kortlivad. I höst är det val i USA och Donald Trump har goda chanser att vinna. Han kan kasta in Nato i en kris. I ett möte med EU-kommissionen meddelade han att USA inte kommer hjälpa Europa i händelse av en attack. "Nato är dött", ska han ha sagt på mötet. 

Svenskarna trodde vi gick med i gårdagens Nato. Nu kanske vi ska prata om vilket Nato vi faktiskt går med i?