Den underliggande huvudförklaringen till våldsamheterna är naturligtvis segregationen. Extrema högerpopulister exploaterar den och våldsbenägna motdemonstranter – om man nu ens ska kallad dem demonstranter, det är för mig ett enbart positivt laddat ord – saknar uppenbarligen spärrar och det beror i sista hand på att de inte har något samhälle i sina medvetanden. För dem är samhället polismakten och de avskyr den.
Visst är polisen underbemannad, det är ingen tvekan om det. Men jag menar att det var ett misstag att ge den danska islamofoben tillstånd att demonstrera. Polisen har möjlighet att neka om det försvårar upprätthållande av ordningen, vilket regleras i ordningslagens andra kapitel. Frågan är dock inte enkel. Demonstrationsfrihet och yttrandefrihet är grundlagsfäst och ska försvaras så långt det bara är möjligt. Vi har heller, tack och lov, ingen lag mot hädelse i detta land. Men som sagt: Polisen hade haft möjlighet att säga nej till koranbränningsdemonstrationen och borde i det här fallet ha gjort det.
Jag skrev att huvudförklaringen till sammandrabbningarna är segregationen, ett ord som egentligen rymmer långt mer av klassklyftor än etniska aspekter.
Det går inte att komma ifrån det faktum att Sverige länge tog emot långt fler flyktingar än vad ett svårt nyliberaliserat samhälle, där det offentliga år för år rustats ned och arbetslösheten bland nyanlända är monumental, klarade av att inlemma i samhället. Den analysen betonar hur svagt samhället självt blivit, istället för att fixera sig vid kulturella skillnader, som jag inte tror är avgörande.
Men det finns säkerligen många förklaringar till att våldet och skövlingarna blev så extrema denna påsk. Det är helt klart unga grabbar som varit drivande i protesterna. Det är heller inte omöjligt att olika kriminella gäng haft ett finger med i spelet och sett en chans att få ungdomar att hetsa mot polisen och dess jakt på kriminella. Jag ser inga unga kvinnor på de filmsekvenser som rullat genom etern.
Men det finns också andra mönster i upplopp av det här slaget. Påsklov och slutet av sommarlov tycks alltid öka risken för våldsamma urladdningar. Påsken 1948 inföll exempelvis de så kallade Götgatskravallerna. På den tiden var Södermalm fattigt, trångbott och med mycket frustration pulserande bland ungdomar (som för övrigt var etniska svenskar). Uppåt 10 000 ungdomar samlades på Medborgarplatsen och några av dem slängde flaskor och sten på polisen.
Sommaren 1951 ägde de så kallade Berzeliikravallerna rum, som kulminerade i slutet av augusti när militärpolis och poliser från flera andra städer fick rycka in. Sensommaren 1987 brakade kravallerna i Kungsträdgården loss, med stenkastning mot polisen.
Jag minns hur jag strövade runt i city efter kravallerna. Jag skrev i en dikt:
”Skolungarna som häromnatten
rusade i vild panik
för batonger och hästar måste ha känt
närvarons hemliga jubel stiga genom lemmarna
De hade roligt, gatorna blev till
kroppens födelseplatser
de levande spelrum
Några av dem slog sönder skyltfönstren
och stal vad de inte behövde”
Jag nämner allt detta inte för att normalisera upplopp eller för att frånkänna våldsverkarna ansvar – för det har de – utan för att peka på att upplopp av olika slag tyvärr tycks vara något av en konstant i våra moderna, kapitalistiska samhällen. Sammandrabbningarna mellan polis och invandrarungdomar i Paris förstäder 2005, Londonupploppen 2011 och det som sker nu – någonstans är det konstigt att vi blir förvånade över att det inträffar.
Det är det där med att ha eller inte ha ett samhälle i sitt medvetande. Vad ska det betyda att ha ett samhälle i sitt medvetande? Det betyder att en människa tänker längre än på bara den närvarande stunden, att hen tänker på hur våld i slutändan alltid drabbar de mest utsatta – i det här fallet ökad risk för demonisering av dem som bor i utsatta områden. Det betyder framför allt att ett samhälle är, måste vara, så mycket mer än bara polismakten, ty den bilden är ju egentligen en förvrängd version av den nyliberala samhällsbilden av en nattväktarstat: Det finns inget sådant som ett samhälle, det finns bara individer, med Margaret Thatchers ord.
Hur skapas ett samhälle i våra medvetanden? Svar: Genom organisering. Människor i utsatta områden måste själva bygga sina civila rörelser, det hjälper inte att bara ropa på mer resurser från det offentliga, även om det också måste till. Men det där organisationskravet gäller inte bara människor i utsatta områden, utan också alla andra. Och aktiviteten i partier och föreningar har minskat. När den minskat tillräckligt mycket återstår bara en bild av samhället. Nattväktarstaten.
