När debatten om arbetstidsförkortning gjorde comeback på agendan hände något i människors ögon. De blev små lyktor av hopp. Skulle det bli nästa stora S-fråga? 

Men nej – det är trots allt 2020-talets socialdemokrati vi pratar om. V-profilen Ali Esbati sa i helgen att han ägnat tio år åt att ha förhoppningar på sossarna, för att alltid bli besviken. Många är benägna att nicka instämmande.

Socialdemokraterna försöker onekligen leva på gamla meriter. Men för människor i min ålder är S inget parti som satsar på samhället. 

Vi har aldrig sett S bygga bostäder eller rusta upp järnvägen. Vi har sett Göran Perssons snålpolitik. Vi har sett en kidnappning av begreppet ansvar, som blivit synonymt med “spara i ladorna, strunta i samhället”.

Häromdagen anordnades pressträff av S och de små lyktorna tändes igen. Men vad fick vi som hoppades? 

Varningstrianglar på varor som är offer för ”krympflation”. Konsumentupplysning i all ära, men medan halva högern vill strössla med landminor vill ni bevaka storleken på cornflakespaket. 

Inför EU-valet sa S att de är ”kraften mot högerpopulism”. Nu säger Teresa Carvalho, rättspolitisk talesperson, att staten måste bli mer repressiv och att ett M-samarbete är nödvändigt. Vi kan stryka de första två orden i valbudskapet. 

Utvecklingen är obegriplig med tanke på opinionsläget. Tidö har nu 46,6 procent av rösterna – oppositionen 52, och 47,4 utan C (Indikator/SR). Politik är att vilja, sa en viss socialdemokratisk statsminister en gång. Så: vad vill S?

Tiden går, längtan efter den stora S-reformen består.