När Socialdemokratierna på sin kongress både spetsade politiken kändes det som att januariavtalets tankeförbud var lyft. Höga ambitioner om att bryta segregationen, kicka igång klimatomställningen och ta tillbaka kontrollen över välfärden basunerades ut från kongressalen. Det återfanns också i Magdalena Anderssons regeringsförklaring.

Det är lite roligare att vara socialdemokrat i början av det här året än vad det var i början av förra. Men jag saknar fria nya tankar om förbättring på ett område som blev extra hårt ansatt under januarisamarbetet – arbetsmarknaden.

Sedan decennier tillbaka har vi en flora av osäkra anställningar, ofrivilliga deltider, löneglidning och on-demand-kontrakt. Till det en allt för låg organisationsgrad och en arbetslöshetsförsäkring som inte repat sig sedan Fredrik Reinfeldts (M) massiva försämringar pressade ut en halvmiljon löntagare ur facket. Och arbetslöshet, som alltid per automatik viktar över makten ytterligare till arbetsgivarens fördel.

Att få ordning på arbetsmarknaden – människors rätt till ett schyst jobb och en lön som går att leva på – är helt centralt för att kunna bygga jämlikhet. Löntagarnas rätt till arbete, värdighet, lön och trygghet är, och har alltid varit, arbetarrörelsens kärnuppgift. Det är dags att lyfta den våta filten av tystnad också från arbetsmarknadspolitiken.

Några konkreta första reformer skulle kunna vara:

• Avskriv alla försök till minimilöner. De hotar den svenska modellen och riskerar pressa tillbaka löner och löntagare.

• Sluta privatisera Arbetsförmedlingen. Använd istället möjligheten att bredda uppdraget till att omfatta möjlighet till omställning för hela arbetskraften och långsiktig matchning för att fler ska rustas för arbete och egen försörjning.

• Stärk lagen om anställningsskydd (las). Ta bort möjligheten till osakliga undantag för uppsägning och låt fler löntagare omfattas av rätten att inte få sparken utan anledning.  

• Avskaffa allmän visstid och gör det omöjligt att stapla projekt, timmar och visstider på varandra. Den som är anställd för att göra ett jobb ska ha en fast anställning med den tjänstgöringsgrad som arbetet kräver.

Listan kan göras lång, eftersom behovet av förbättringar på arbetsmarknaden är många.

Att stärka löntagarnas trygghet rimmar dessutom osedvanligt bra med stadsministerns utpekade intentioner. Till och med förstärker dem.

Segregationen bryts genom att människor möts och får rätt till en egen försörjning. En fungerande arbetsmarknad och till ett eget jobb är svårslaget som verktyg för att främja integration.

De nya gröna näringarna behöver arbetskraft, men om människor ska våga hoppa på det tåget kan det inte vara dåliga och osäkra jobb. Då riskerar hela den klimatambitionen gå om intet.

Den välfärd som ska återtas i demokratisk kontroll kräver anställda. Om det är något vi lärt oss under pandemin så är det att villkoren för de som jobbar med så viktiga saker som vård och omsorg måste förbättras.

Det finns egentligen ingen baksida eller någon som drabbas av ett rejält omtag och förbättrade villkor på arbetsmarknaden. Eller jo, den som gillar ojämlikhet och inte tycker att vanligt folk förtjänar trygghet och rättigheter, den kan nog tycka att det är lite trist.