Någonstans i mitten hamnade liberalerna som, med stöd av arbetarrörelsen och efter flera års utredningsarbete, kunde pressa igenom en ny och vässad arbetarskyddslagstiftning. Tillräckligt oskarp och spak för att inte orsaka en fullständig politisk härdsmälta inom högern, men så pass förfinad att den ändå kunde räknas som en förbättring.

Det var här, för över 100 år sedan och innan vanligt folk ens hade fått sin rösträtt, som arbetstagare fick rätt att utse egna representanter på arbetsplatserna. Representanterna skulle kunna samråda med de då runt 50 tillsatta tjänstemän (varav en kvinnlig yrkesinspektör) som hade till uppgift att tillsyna arbetarskyddet. Begreppet arbetsmiljö hade inte myntats än. Men här lades alltså grunden till vår tids system med skyddsombud.

I veckan passerade den årligen återkommande skyddsombudens dag. En dag att särskilt uppmärksamma de tappra skyddsombud som kämpar på vår arbetsmarknad. De blir färre och färre. Rent ut sagt ”en katastrof för hela samhället”, som Sveriges främsta arbetsmiljörättsexpert Maria Steinberg uttryckte det för tidningen Arbetet efter att LO i början av det här året släppte en rapport som visade att antalet skyddsombud hade minskat med med 12 000 på tio år.

Idag går det fyra medlemmar mer per skyddsombud än det gjorde 2012, konstaterade man i samma rapport.

Bilden kan tämligen lätt göras ännu mörkare.

År 1890 fanns tre yrkesinspektörer på den då nyinrättade Yrkesinspektionen. De hann under året inspektera 276 av de totalt 9 000 arbetsplatser som fanns. År 2020 och 130 års utveckling senare fanns 258 arbetsmiljöinspektörer i Sverige och 1 261 373 registrerade bolag. Förenklat: Från 1 000 arbetsplatser per yrkesinspektör till drygt 5 000 bolag per arbetsmiljöinspektör.

Där vi nu befinner oss efter decennier av nedmontering av arbetsrätten, stadigt utflöde av trygga tillsvidareanställningar och raskt inflöde av korta påhugg, bemanningsjobb, konsultande, F-skattande, egenanställda, gigare, lönebidragare, visstidare, sms-jobb och den moderna tidens och andans miljoner andra olika beskrivningar av otrygghet – krävs ett alldeles särskilt mod för att våga driva frågor för arbetstagarnas räkning på i princip vilken arbetsplats som helst.

Det är inte självklart att larma.

Det är inte självklart att säga ifrån.

Det är inte självklart att organisera sig med andra för att få igenom förbättringar.

För att förstå sin nutid är det bra att förstå sin dåtid, men den här utvecklingen är svårsmält. När frågan om att utöka de regionala skyddsombudens tillträdesrätt till arbetsplatser debatterades i riksdagen förra året satte sig bland andra Liberalerna och Moderaterna emot med hänvisning till att de inte vill ha ”fler fackliga skyddsombud”.

Det väl utbyggda och världskända svenska systemet med skyddsombud som oftast utses genom fackförbunden avfärdas av dagens borgerlighet som ett socialdemokratiskt politiskt särintresse.

I budgeten efter valet 2018 ville Liberalerna skära ner på Arbetsmiljöverkets budget med en femtedel. Sverige lyckas knappt bilda regering, men i kampen för nedskärningar inom arbetsmiljöområdet har riksdagen lätt att få till en majoritet.

I en utopi sköts arbetsmiljöarbetet till fullo av de som har ansvar för det, ute på arbetsplatserna. I verkligheten går det inte att lämna det värdefulla skyddet för arbetstagare till marknaden ens för en sekund.

Sveriges skyddsombud är hyllade, hotade och hatade. Oumbärliga på arbetsmarknaden med över 100 år i arbetsmiljöarbetets tjänst. Rädda dem medan det går.