Undrar vad Johan Forssell (M) skulle vilja utdöma för straff? Livstid, kanske. Eller varför inte bara låta opinionen styra. Han har ju senaste tiden klonat Sverigedemokraternas populism, där den bilburna väljaren alltid ska få höra att den gröna rörelsen ska hållas kort, jävligt kort.
Efter att en grupp aktivister limmat fast sig på Liljeholmsbron i Stockholm ville han höja minimistraffet för sabotage – ja, det kallas sabotage att hindra trafiken – från 14 dagar till 365 dagar. Samt obligatorisk häktning.
Men allvarligt, är det så förvånande att delar av den gröna rörelsen korrigerar sina metoder utifrån att ingenting verkar kunna bryta igenom den närmast totala politiska passivitet som förvärrar klimatkrisen mer och mer?
Rätt eller fel, det kan vi diskutera.
Men låtsas inte vara chockerad.
Om miljoner människor samlas i en gemensam övertygelse om att mänskligheten förgör sig själv, och om denna övertygelse dessutom har solid förankring hos vetenskapen, och om denna unga och desperata rörelse sedan groomas av politiker som låtsas bry sig om framtiden men egentligen bara fiskar röster till nästa val, och om alla dessa engagerade hela tiden får höra att de är naiva, för konfrontativa, orealistiska, odemokratiska, patetiska…
Det kommer en brytpunkt.
Det kommer att ske en radikalisering.
Jag tror att vi måste förstå det, att för vissa är skadegörelse av en bensinmack ingenting – ingenting – jämfört med att en miljard indier i just detta nu kokas av en extrem hetta som aldrig skådats tidigare, inte vid denna tidpunkt på året.
Och de kommer aldrig att svälja dubbelmoralen i att politiker vill fängsla den som på ett närmast symboliskt sätt stör den fossila infrastruktur som varje år dödar fler än 400 000 européer.
Det betyder inte att generation Greta vuxit upp till Andreas Malm och är helhjärtat dedikerade till ”ekologisk krigskommunism”, för att citera honom direkt, från den stora intervju vi gjorde med honom. Men jag tror att väldigt många fullt ut skriver under på hans mer generella analys:
”Det handlar om att mobilisera i motsättning till de krafter i samhället som driver oss djupare och djupare in i katastrofen.”
Jag vet inte vilka former det här kommer ta sig. Hur en sviken rörelse med globalt perspektiv, i djup opposition till all nationalism, till alla symbiotiska uppgörelser mellan politik och näringsliv, kommer att kanalisera sin legitima känsla av ingen tycks vilja rädda mänskligheten undan katastrofen.
Kanske gör de som Malm, en yngre version av Malm, och börjar pysa storstädernas jeepar?
Kanske gör de som det nätverk jag kom i kontakt med för några år sedan, de planerade att styra in drönare över Arlanda (men först efter att ha varslat flygledningen). Ingen skulle skadas. Men inget plan skulle kunna lämna marken. Jag smög runt i skogarna med dem. Jag och ett gäng 16-åringar. De berättade hur de inte längre kunde prata med sina föräldrar.
”Pappa och mamma förstår mig inte. De är inte klimatförnekare, men de tycker vi ska leva precis som vanligt. De skrattar åt allt jag säger”, läser jag i mina anteckningar.
Drönarvågen mot Arlanda uteblev. Några ville fullfölja, andra började tänka på konsekvenserna. Och alla världsledare hade precis öppnat famnen för Greta Thunberg. Det fanns hopp om förändring. Det lilla nätverket splittrades.
Jag kontaktar en av dem igen, hon som hade oförstående föräldrar.
”Jag ångrar att vi inte gjorde det där. Eller något annat. Gjorde något i alla fall!”
Hon säger att den gröna rörelsen har manipulerats. Förlamats. En till demonstration, sedan en till, sedan en till – och samtidigt kommer mänskligheten i år sannolikt att släppa ut mer koldioxid än någonsin.
Och det gör ont att bli hånad. För den gröna rörelsen blir både förminskad och hånad, särskilt av liberala och konservativa medier. Titta bara på hur Just stop oil-kampanjen, ansvarig för de obrukbara pumparna, skildras i brittiska tidningar. Daily Mail är värst. ”Ekofanatiker”, ”John Lennon-lookalike”, ”grandiosa”, ”rag tag mob”. Och så vidare.
Nu riskerar aktivisterna där två års fängelse.
De gjorde det ändå.
Idag är det första maj. Jag kommer att lyssna särskilt på hur Magdalena Andersson (S) och Nooshi Dadgostar (V) talar om klimatkrisen, om det kommer något konkret, om det kommer minsta ansats till att visa att politiken vill erbjuda något alternativ till radikalisering, till allt mer frustrerade försök att göra motstånd mot den tysta överenskommelsen om att väldigt mycket annat prioriteras före att rädda det som räddas kan, före mänskligt liv, före framtiden.
