BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0

Den gången kunde frågorna lösas och strejk undvikas, i alla fall i den branschen.
Nu, i år, är strejker ett faktum. Både Byggnads och Målarna har tvingats varsla och utlösa strejkvapen för att komma någonstans. Under tiden har arbetsgivarna, Svenskt Näringsliv och borgerliga medier rasat. Mot LO-facken, ska tilläggas. Inte mot tjänstemännen, som också tagit till konfliktvapnet.

Att strida på arbetsmarknaden är inget man gör lättvindigt. Fackförbunden sitter inte och rullar tummarna och brister ut i ”nej, men om vi skulle ta och strejka lite” helt plötsligt. Alla fajter som tas är noga avvägda, noggrant förberedda och grundligt utredda. Och ändå menar arbetsgivarsidan att facken håller på att förstöra den svenska arbetsmarknadsmodellen genom allt hutlöst strejkande.

Christer Thörnqvist, forskare vid Linköpings universitet som studerat strejker och konfliktåtgärder, pekade redan inför förra avtalsrörelsen på att antalet konflikter på svensk arbetsmarknad var väldigt få. Det har de också varit i över 20 år.

Men där finns också en annan intressant faktor värd att lyfta, särskilt just nu. Det är att arbetsgivarna använder sig av lockout mer nu än förut. De startar alltså väldigt förenklat själva bråk mycket oftare nu, samtidigt som de attackerar fackförbunden för att vara de som är ute efter bråk.

En överväldigande majoritet av alla konflikter på arbetsmarknaden handlar om pengar hit eller dit. Fackförbunden säger hit (till medlemmarna). Arbetsgivarna säger dit (till vinstfickor, skatteparadis eller aktieägare). Men en trend som märks är att det förr, på 70- och 80-talet, handlade om mer offensiva konflikter. Då tog fackförbunden till strejkvapnet för att få mer, för att utöka arbetarnas rättigheter och för att utveckla branscher. I nutid är dessa strejker mer ovanliga. Nu strejkar man defensivt. Man strejkar för att inte halka efter eller få de rättigheter man redan vunnit nedmonterade. Samtidigt handlar fler strejker om arbetsmiljö nu än förr. Arbetstagare stressas sönder och får se sina villkor och löner dumpade samtidigt, med andra ord.

Det är fina tider nu – för arbetsgivarna. En lång rad omfattande reformer inom arbetsrätten och i trygghetssystemen under alliansens tid bäddade för många sköna avtalsrörelser. Eller en skön framtid, snarare. Vi kan göra lite som vi vill, verkar arbetsgivarna tycka.

Nu tänker storföretaget Findus lägga ner sin fabrik i Bjuv och göra 450 arbetare arbetslösa. Nedläggningen drabbar också indirekt flera tusen människor som på ett eller annat sätt är beroende av att arbetet fortsätter.

Samtidigt kör taxichaufförer i Stockholm runt för slavlöner efter att deras bolag Taxi Kurir vunnit en hel färdtjänstupphandling genom att helt enkelt sänka löner och vägra kollektivavtal.

I södra Sverige pryds svenska järnvägar med stängsel som satts dit av arbetare utan utlovade villkor, försäkringar och lön. Det var för jobbigt för huvudentreprenören att ta ansvar fullt ut, tydligen.

Och på Paus bagarstuga i Huddinge pågår sedan länge en facklig blockad. Där vill Livsmedelsarbetareförbundet teckna kollektivavtal men arbetsgivaren vill hellre frångå alla traditioner och principer på arbetsmarknaden och välja avtal och villkor själv. Bakom sig har bolaget en rad med idogt hejande och hurrande allianspolitiker och säkert en och annan sverigedemokrat. Ingen av dem gillar ”facket”. Därför ställer de just nu självklart lydigt upp och köper fikabröd på ett ställe de troligen aldrig varit på förut.

Livs själva säger att de omedelbart skulle avbryta blockaden om arbetsgivaren tecknade det efterlängtade kollektivavtalet. Problemet är bara att arbetsgivaren inte vill lösa tvisten. De vill fortsätta.

Där har vi sådant som förstör den svenska modellen. Det är, minst sagt, en katastrof, vad som händer på arbetsmarknaden. Men Svenskt Näringsliv rasar inte. Och borgerliga medier rasar inte.

Under tiden fortsätter svenska fackförbund ihärdigt att ta ansvar för arbetsmarknaden och för den svenska modellen. Vad det är Svenskt Näringsliv och arbetsgivarna tar ansvar för förutom sina egna intressen förblir högst oklart.