Det gör ont att läsa om misstänkt jäv, korruption och bristande styrning inom Intraservice. Det återuppväcker tankarna från gamla skandaler om att någonting är ruttet i staden Göteborg, och man blir vred. Välfärdsstaten ska ju finnas till för oss. Med sina utjämnande effekter som dämpar samhällsklyftornas inverkan, och ger alla tillgång till institutioner som åtminstone eftersträvar likvärdiga möjligheter till utbildning, vård och omsorg, bär staden latent löftet om att finnas till för alla.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8
Till följd av stadsrevisionens skarpa kritik har hela nämnden för Intraservice avgått. Ida Balogs (M) ”jag förstår inte kritiken mot mig” kontra stadsrevisionens konstaterande om ”klockrent jäv” (GT 20180307) ger en oerhört tragisk bild av politiker som inte förstår sitt uppdrag, och i stället tar tillfället i akt att tillskansa sig fördelar vid köttgrytorna. Som ett infriande av den högerpopulistiska framställningen av en korrupt, härskande elit – först som farsartad nidbild, sedan som tragedi. Det ger tyvärr även bilden av en nämndeman som lämnats vind för våg av sitt eget parti, utan de kunskaper som kunde ha hjälpt henne att avstyra en jävsituation. Och nu kommer Skattebetalarnas Förening sättandes. I vad man anger som sin enskilt största satsning under 2018 genomför de en utredning av Göteborg.
Föreningen grundades av Marcus Wallenberg 1921, samma år som allmän och lika rösträtt infördes, och har sedan dess konsekvent argumenterat för ökade inkomstklyftor och sänkta skatter. Vad utredningen kommer att ge går naturligtvis bara att spekulera i, men syftet de själva anger är att ”sätta slöseri och misskötsel i sitt rätta sammanhang” samt att undersöka vilka underliggande strukturer som gjort Göteborg till ”en stad på fallrepet”. Siktet tycks inställt på korruption och inkompetens, vilket är välkommet. Klander, svidande analyser och skadeståndsanspråk ska utdelas där fog finns.
Men längre än så är det omöjligt att dela ”Skattebetalarnas” intentioner. När de säger sig vilja motverka skatteslöseri är de också oerhört selektiva med vilken form av slöseri de vänder sig mot – “Nuon” ger inte en enda träff på deras hemsida, Stockholmsalliansens exempellösa haveri med Nya Karolinska verkar inte ha genererat en enda debattartikel. Och förutsägbart nog ger deras försvar för vinstdrivande välfärdsföretag frikort för individer att tjäna grova pengar på det offentligas bekostnad. ”En adekvat fråga är hur det överhuvudtaget kan ses som ett samhällsproblem att Sveriges mest populära skola med 133 000 barn i kö går med överskott?” (GP 2017209) Det är nästan så att man kunde misstänka att föreningens huvudsakliga syfte är att hålla skatterna nere genom att underminera det offentliga som helhet, såvida den inte utgör en konstruerad, skattefinansierad marknad att berika sig av.
En marknad som enligt Skolverkets senaste rapport dessutom visar att friskoleelever får sämre undervisning och högre betyg – elever från kommunala gymnasieskolor har lägre betygsgenomsnitt än elever från fristående gymnasieskolor, men presterar bättre under första året i högskolan. Ett oerhört slöseri med både pengar och barns framtid. Sämre undervisning och högre betyg är knappast en kostnadseffektiv lösning ens för en programmatisk nyliberal.
”Skattebetalarna” har heller inte producerat något opinionsmaterial om hur Göteborgalliansen drivit igenom LOV och öppnat för privata, skattefinansierade aktörer inom äldrevården. Alliansföreträdarna själva jämför reformen med Berlinmurens fall. LOV innebär en kostnad av 10 miljoner kronor årligen för kommunen, samt inneburit en omfattande omstrukturering för all hemtjänstpersonal. Utfallet? Knappt 80 personer av 9 300 i Göteborg sökte en annan utförare.
Sedan klyftorna började öka under slutet av 80-talet har stora mängder resurser omfördelats nedifrån och upp, det vill säga från staten (landsting och kommuner) till den privata marknaden. Samtidigt växer avstånden mellan politiker och väljare, medan grupper av politiker och politiska tjänstemän lever på svängdörrar mellan politik och näringsliv. Det undergräver legitimiteten i det demokratiska systemet. Den bakomliggande mekanism man som vänster finner i det här, är att staten och politiken förlorar mark gentemot marknadskrafterna. Intraservice är ett av många deprimerande exempel på villkoren för att bedriva offentlig verksamhet på en marknad. Och det är här allianspolitikernas jämförelse med Berlinmurens fall blir intressant.
Sedan östblocket liberaliserades lever vi i ett liberalt paradis. Vi har frihet, fred och demokrati.
Vi har även ett underskott på cirka 80 miljarder kronor för Sveriges kommuner och landsting inför de kommande fyra åren. Det kommer att få märkbara effekter inom skola vård och omsorg, där ohälsotalen sedan lång tid ger att personalen omöjligt kan springa snabbare. Det är frihet det! Och kommer så förbli, så länge vi inte vågar tänka i helt nya banor, mot en radikalt annorlunda framtid. Marknaden bär oss inte längre dit.
