Jag blev berörd.
Jag trodde honom.
Stefan Löfvens utfästelser kom när vanliga svenskar mobiliserade för att hjälpa dem som tvingats lämna allt bakom sig. Hans uppmaning till öppenhet och solidaritet kom samtidigt som bilderna på pojken Alan Kurdi, liggandes framstupa – drunknad – i vattenbrynet vid Bodrum.
21 juni 2016 är en annan verklighet.
Europa har byggt murar.
Nöden är stor men hjälpen har upphört, eller outsourcats till den turkiske halvdiktatorn som vet att EU gör nästan vad som helst för att slippa hantera dessa miljoner människor.
Systemkollaps.
Gränskontroller.
Språkrörets tårar.
Flyktingpaus.
Debatt där liberaler och konservativa trängs med Sverigedemokraterna genom att varna för kulturella motsättningar, för hotet mot svenska värderingar.
Slutenhet, både fysisk och känslomässig.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
I dag kommer riksdagen att rösta igenom ett lagförslag som sprider otrygghet och splittrar familjer. Tillfälliga uppehållstillstånd. Barn kommer inte att få återse sina föräldrar och syskon. (Gäller för två tredjedelar av barnen som fått uppehållstillstånd, enligt Rädda barnen.) Fler kommer att tvingas till färder över Medelhavet.
Samtliga partier – utom Centerpartiet och Vänsterpartiet – kommer att rösta för den nya lagen. Trots att den kommer att förstöra människor. Trots att den kommer att döda människor.
Jag förutsätter att varje ledamot förstår vad konsekvenserna blir. Det här beslutet är ett av många sedan förra hösten som kommer att definiera inte bara Sverige som nation, utan även alla politiker som varit med om att fatta dem.
Nöden tar ingen paus. Människor behöver vår hjälp nu. Inte senare. Det finns överhuvudtaget inget senare.
Vad ska vi med politiker till om de inte vill rädda liv?
Den politiker som stänger gränser.
Den politiker som bidrar till uppfattningen att Sverige absolut inte kan välkomna fler utan att riskera välfärd, skola, socialtjänst, vårdapparat – ja, ekonomiskt sammanbrott.
Den politiker som vägrar erkänna att flyktinglagen har fatala konsekvenser.
Den politiker som i dag bestämmer sin egen medgivande roll i denna pågående katastrof.
Den kommer aldrig att få min respekt.
Den har fullständigt gett upp idén om att politiken ska vara verktyget för att åstadkomma extraordinära insatser under extraordinära situationer.
Skulle inte Sverige kunna ta emot, säg, 200 000 flyktingar?
Naturligtvis.
Skulle inte EU gemensamt kunna ta emot miljoner flyktingar?
Naturligtvis.
Men istället har debatten kommit att krympa, från det internationella perspektivet till inbillade – i alla fall inte olösliga – nationella kriser.
”Om Sverige är i kollaps och ingenting fungerar, vilka ord har vi kvar för att beskriva det som nu sker i Syrien?” sa Fredrik Reinfeldt i våras.
Svenska staten gör 2016–2018 överskott med drygt 60 miljarder kronor.
Det existerar ingen systemhotande kollaps.
Dagens ETC har i artikel efter artikel visat att Sverige har kapacitet att ta emot flyktingar. Ja, att Sverige är beroende av att göra det. Det är ekonomiska argument. Sådana är viktiga, men när riksdagen röstar i dag handlar det framför allt om vad som är rätt och vad som är fel.
Vad vill vi att Sverige ska vara?
Vilka vill vi själva vara?
Moral.
Jag som skriver detta och du som läser befinner oss på den trygga insidan av en union som gärna poängterar att den är ett projekt för demokrati och fred – Nobels fredspris känns i retrospekt ... mindre lyckat – men inte ens orkar hävda selektiv humanism. Det som finns kvar är havererad människosyn. Kalkylerad egoism.
Det är orättfärdigt.
Sverige måste bryta den onda cirkeln.
