Cementa, som producerar tre fjärdedelar av landets cement, har ansökt om att förnya och utöka sitt miljötillstånd för kalkbrytning i gotländska Slite. Frågan är känslig: både lokalbor, myndigheter och miljöorganisationer befarar att expansionen skulle påverka öns känsliga grundvatten och Natura 2000-områden.

Mark- och miljödomstolen sa ja till Cementas ansökan, men bland annat länsstyrelsen och Naturvårdsverket överklagade domslutet. Beskedet från nästa instans, mark- och miljööverdomstolen, slog ned som en liten kalkfylld bomb i juli: målet kan inte prövas i domstol eftersom ansökan är för dåligt gjord. Enligt domstolen är miljökonsekvensbeskrivningen – som syftar till att förklara hur Cementas satsning skulle kunna påverka luft, vatten och andra miljöfaktorer – ”behäftad med så väsentliga brister att den inte kan utgöra grund för ett ställningstagande”. Beslutet att inte ta upp fallet är lika juridiskt torrt som glasklart: Cementa har slarvat så grovt att det inte ens går att bedöma kalkbrottens miljöpåverkan på ett rättssäkert sätt.

Med tanke på den välkänt svåra vattensituationen på Gotland borde Cementa haft större respekt för verksamhetens påverkan på vår mest livsavgörande naturresurs. Men istället har Cementa tillsammans med ett gäng andra tunga industribranscher satt igång ett lobbyistspinn mot Sveriges miljölagstiftning.

LKAB kallar domslutet för en ”enorm rättsosäkerhet”. Miljöbalken och de miljörättsliga institutionerna anklagas för otydlighet och för att hota hundratusentals jobb över hela landet. Ja, en del arbetstillfällen lär påverkas, men de uppblåsta jobbsiffrorna bör tas med en rejäl nypa salt.

Även Cementas varning om att cementbristen skulle hämma svensk klimatomställning är en sanning på lösa grunder – snarare väcker debatten intressanta frågor om vad vi egentligen ska ha all cement till. Idag väger jordens samlade mängd människoskapat material – cement, betong och asfalt – mer än jordens samlade biomassa. Människans omättliga behov av vägar, byggnader och fabriker är orsak till de åtta procent av världens samlade koldioxidutsläpp som kommer från cementindustrin, som (inklusive Cementa) fortfarande är beroende av fossila bränslen. Forskare menar att en cementbrist snarare skulle kunna snabba på omställningen genom alternativa tekniker och bättre prioriteringar. Nu är till exempel ett bra läge att slopa miljöfarliga vägbyggen som Förbifart Stockholm.

Trots det ropar nu många (inte sällan samma personer som annars tycker att staten är för klåfingrig) att regeringen måste rädda Cementa, trots att näringsminister Ibrahim Baylan kan göra väldigt lite åt saken. Och det är väl för väl – vilket samhälle skulle vi få om regeringar utan juridiskt giltiga skäl styr domstolsbeslut? Det är Sveriges riksdag som med bred uppslutning har beslutat om de miljölagar som sedan uttolkas av våra fria domstolar.

Det är därför illa att även utrikeshandelsminister Anna Hallberg kommenterar Cementas dåliga underlag med att ”ord står mot ord”. En minister borde ha större förtroende för rättsväsendet än så. Det är inte miljölagstiftningen som har brustit, utan Cementas ansvar för Sveriges natur och invånare. Att göra en vettig miljökonsekvensbeskrivning är inte raketforskning – de flesta andra stora industrier klarar det alldeles utmärkt. Ett så stort bolag har definitivt resurser till att utreda kalkbrottens grundvattenpåverkan ordentligt. Till nästa gång borde Cementa lägga mer pengar på hydrologer och jurister istället för kommunikatörer och lobbyister.