De hatande männen beskriver oss som feminazis som håller på att ta över hela Sverige genom någon form av utstuderad PK-revolution. Av allt att döma kommer vi (tydligen) inte att vila heller, förrän alla i samhället går runt och kallar sig ”hen”, är hbtq-certifierade, militanta veganer, manshatare och Afa-dyrkare.

BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8

Många som skrivit till mig i veckan har tyckt att jag borde hänga ut Lars och hans likar med sina fulla namn, adress och telefonnummer. Men även om det visst, i ett kortsiktigt perspektiv, kanske skulle kännas skönt att veta att sådana som tillbringar sina dagar med att hata andra blir ordentligt ställda mot väggen och tvingade att ta ansvar för sina ord och handlingar, är det inte rätt sätt. Och varken mina läsare, följare eller några andra har rätt att agera domstol heller.

Det finns vägar att gå för att hantera de här problemen. Män som lägger in alla växlar för att göra livet så obekvämt de bara kan för en eller ett par kvinnor behöver givetvis tröskas igenom rättssystemet, hur lönlöst det än kan kännas.

Under veckan har jag också fått reflektera en del över hur de människor som sitter och hatar på det här sättet beskrivs. De klumpas nämligen väldigt ofta ihop till en homogen grupp och kallas kort och gott för ”troll”. Den stereotypa hataren är en ensam liten jävel som sitter hemma i någon mansgrotta i skogen, runkar, käkar snabbmat och sitter och näthatar. Och även om den här texten inte handlar specifikt om Lars, för den mannen har fått tillräckligt mycket uppmärksamhet som det är, ska han ändå få statuera exempel en sista gång. Lars är en man i övre medelåldern. Han bor i ett välbärgat område i Stockholm och han är gift. Han har drivit företag i sitt liv, några stycken faktiskt. Antagligen är det från huset i det där välbärgade området, där han och hans fru bor, som han sitter och spyr ur sig sitt hat.
Lars må vara ett ”troll”, men jag tror vi behöver komma till klarhet i att de som ofta klumpas ihop under begreppet nättroll faktiskt är lite som vilka som helst, flest män, i samhället. De här förövarna är inga enstöringar. De är småbarnspappor, bolagspampar, medelklass-Svenssons, arbetare, tjänstemän, chefer och annat löst folk i allmänhet. Vad de inte alla är, är ”en ensam liten jävel”, någon som säkert har blivit ”dumpad av sin fru” eller som ”inte ens vågar visa sig på gatorna”.

Hatarna går bland oss andra och finns i samhällets alla skikt. Detta har också visats varje gång media granskat näthatet och kunnat visa vilka som döljer sig bakom skärmarna.

Men deras motiv är desto klarare än deras profil. Deras mål är tystnad. Inte deras – vår. Genom ständiga påpekanden om att det råder yttrandefrihet i Sverige rättfärdigar de som hatar oss sina förnedrande tilltal. Man skulle kunna säga att det har bildats ett förvirrat och inkompetent yttrandefrihetsgarde som patrullerar runt och skriker.
Det här har många av alla kvinnor som dristat sig till att debattera eller tycka om saker i det offentliga rummet fått erfara. Tag plats – tag emot hat. Det är ett jävla nederlag, rent ut sagt, att det är så här.

Hur ska vi hantera alla dessa hatande män? Jag vet faktiskt inte. Polisanmäla dem. Fortsätta prata, lova varandra och oss själva att aldrig ge oss och hålla ut kanske. Vad vi däremot inte kan göra är att fortsätta reproducera bilden av att Lars och hans likar skulle vara några enstöringar. De sitter lite överallt och spyr sin galla - och det kommer de fortsätta med så länge de kommer undan med det.