Men diskussionen saknar ett helt grundläggande perspektiv: det om vem som har rätt till naturens resurser, om vad som ska offras för ett högre syfte – och till vilket pris.
Vi kan börja med gruvorna. Elbilarnas batterier kräver mineraler, satsningar på infrastruktur och byggnader kräver stål. Därav ett allt större behov av gruvor.
Frågan har aktualiserats efter beskedet att planerna på en järnmalmsgruva i Gallók inte rivs upp, vilket Sameradion var först med att berätta.Trots protester från berörda samebyar, Sametinget, UNESCO och Naturvårdsverket.
Resonemanget går att hitta i alla delar av klimatomställningen. Vi måste göra det här, klimatet kan inte vänta. Det senare är sant.
Men är den här metoden, idén om grön tillväxt, den enda vägen?
I somras meddelade Svenska turistföreningen, STF, att deras avtal för verksamheten i Jämtlandsfjällen skulle förhandlas om. Samebyarna i området hade flaggat för att rådande villkor är ohållbara. Besökstrycket är en enorm påfrestning på naturen och renarna.
Jämtlandsfjällen är STF:s flaggskepp. Där finns populära Jämtlandstriangeln, en av få fjällturer som enkelt går att nå utan bil. STF:s tre fjällstationer i området har 30 000 nattgäster per år.
För några år sedan storsatsade STF på att renovera Sylarnas fjällstation, en av tre triangelpunkter. Ett stort gemensamhetskök och ytor för kortspel och medhavda chipspåsar ersattes av en sobert inredd – inte så billig – restaurang. Målgruppen var alldeles uppenbart de köpstarka storstadsborna. Syfte: tillväxt.
Nu ska restaurangen stängas.
Det nya avtalet innebär nämligen en rejäl nedtrappning av STF:s verksamhet. Tre restauranger, inklusive den nybyggda på Sylarna, och fjällstugan Gåsen stängs. På fjällstationerna minskas antalet bäddar.
Allt för att skydda renarna och naturen i området.
Beslutet är logiskt, men samtidigt unikt – och utskällt. STF fick kritik för att ha vikt ner sig för samebyarna och svikit sina medlemmar. Klimatengagerade skakade på huvudet med motiveringen att fjällen måste locka om utlandsresorna ska bli passé.
Det finns en fråga som borde vara central i klimatomställningen, men som nästan aldrig lyfts:
Hur ska vi förändra vårt sätt att leva?
Inget tycks skrämma slag på människor som den frågan, kanske för att den kommer med den jobbiga påminnelsen om att vi måste bromsa, dra ner på saker.
Det är förstås otänkbart, och onödigt, för den som tror på evig tillväxt. Men priset vi betalar när vi vägrar förändras är högt, även om det är osynligt för majoriteten. Och det är sällan den betalande minoriteten som hörs. Som i fallet med gruvorna.
STF:s agerande är undantaget, ljuset i mörkret. För det fick de nästan bara skäll.
När generalsekreterare Maria Ros Hjelm intervjuades i Dagens ETC i höstas pratade hon om tillräcklighet, om tid. Om beteende.
Hon deklarerade att STF inte kan jobba utifrån premissen att de hela tiden ska växa, utan med andra frågeställningar:
Vad kan vi skala ner? Hur kan vi vara i naturen utan att skada den?
Det känns inte alltid så, men vi är många som inser att jordens resurser är begränsade, och att vårt nuvarande sätt att nyttja dem inte är hållbart.
Det är okej att vara orolig, att sörja det som förändras. Men vi måste också organisera oss och sprida budskapet att förändring inte nödvändigtvis betyder försämring.
Att en ohållbar livsstil alltid pågår på bekostnad av någon annan. Och att lösningen inte är svartvit, utan består av en hel palett: å ena sidan teknik och material, å andra sidan cirkularitet och effektivisering – till exempel.
Framtiden kan fortfarande rymma allt vi behöver. Det är bara något annat än det vi tror.