Idag handlar det om uppemot 200 000 personer, som arbetar eller vad det nu ska kallas, på uppdrag av eller förmedlade av bolag som driver digitala plattformar. Gemene svensk kan få snabbmatsleverans, livsmedelsleverans, åka taxi, få grovsoporna hämtade och slängda, verandan målad, blommor köpta och lämnade till partnern eller barnen barnvaktade – av andra människor som egentligen gör det som arbete och för att tjäna sitt uppehälle – bara det att det inte finns någon arbetsgivare och att i princip inga lagar eller regler gäller. 

Gigbolagen kan håva in astronomiska summor på att ”koppla ihop konsumenter och utförare”. Allt utan att behöva ta något ansvar. När till exempel måleriföretaget skickar ut en målare till en person som vill få sitt vardagsrum målat har är det självklart att företaget är arbetsgivare med det ansvar och de skyldigheter som följer med det. När gigbolaget via sin app skickar ut en målare att måla någons vardagsrum finns ingen arbetsgivare alls, helt plötsligt.

Det sägs, framför allt från näringslivs- och högerhåll, att det här är den nya arbetsmarknaden och att framtiden skådas i de moderna och flexibla jobb som gigbranschen producerar. Gigbranschen är, enligt till exempel Centerpartiet, en skapare av massor av ”nya jobb”. Utan stöd ska sägas, eftersom motsatsen påvisats flera gånger, bland annat i rapporten ”Gigekonomin som dörröppnare?” av Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, som konstaterat att ”gigjobb värderas högre än arbetslöshet och lägre än erfarenhet från ett traditionellt jobb, men bara för sökande med svenskklingande namn. För personer med arabiskklingande namn syns inga effekter av arbetslivserfarenhet”. 

Det kan knappast komma som en chock för någon att det inte framför allt är Svenssons som hänvisas/slussas/tvingas ut i gigjobb. Inte är det Svenssons, i alla fall. 

Vad det är som är så modernt är faktiskt svårt att begripa. Internet? Appar? Eller!?

Samtidigt känns det ju skapligt omodernt att, 2022, ens ha arbeten på arbetsmarknaden som utförs i skymundan av arbetsmiljölagstiftning och arbetsrättsliga regler. Arbetslivskriminalitet kallas det av typ alla aktörer i såväl näringsliv som politik, i alla andra fall. Nu kallas det för delningsekonomi, gigbransch – och av vissa – framtid. 

Den snabbt expanderande gigindustrin har blivit en ny sektor i vilken ingen får rättvis lön, bra villkor eller dräglig arbetsmiljö. Varje människa som ger sig in i sådana arbeten som av någon anledning istället döpts om till gig, befinner sig i en utsatt situation, utan en riktig anställning, utan en riktig arbetsgivare och utan anställnings- och socialförsäkringsskydd. Branschen skapar otrygghet och andas osäkerhet för alla som agerar i den. 

Nyligen överlämnades den statliga offentliga utredningen ”Steg framåt, med arbetsmiljön i fokus” till biträdande arbetsmarknadsminister Johan Danielsson (S). I den föreslås ett antal förändringar i arbetsmiljölagstiftningen, som ska förvandla de idag ansvarsfria gigbolagen till arbetsgivare i lagens mening, när det är tydligt att det är själva bolaget som råder över arbetsuppgiften som ska utföras. Utredaren föreslår att Arbetsmiljöverket precis som mot alla andra ska kunna besluta om föreläggande och förbud om något händer som strider mot föreskrifter eller lag.

Förändringarna skulle innebära att samma lagkrav som gäller för alla arbetsgivare i Sverige också skulle gälla för gigbolagen, vars hela existens bygger på att inte betala vare sig för arbetsmiljö, anställningsskydd, villkor eller liknande. Det hotar bolagens vinster. Och det är här det på riktigt börjar kännas att utredningen kommer i ett vanskligt läge, bara ett par veckor innan valet.

Det är inte helt dåligt att låta en gigarbetare cykla hem en korv med bröd från kiosken, i regn, tyckte Liberalernas partiledare Johan Pehrson i P3:s partiledarutfrågning. Centerpartiet vill inte föra en för hård politik mot plattformsföretagen. Personalen borde få bra villkor, tyckte partiets arbetsmarknadspolitiska talesperson Alireza Akhondi i en intervju på temat i vintras. Men utan att gigekonomin ”överregleras och därmed straffas ut”. Vänsterpartiet vill se en reglering i vilken arbeten i gigbranschen likställs med annat arbete och att gigbolagen påtvingas arbetsmiljöansvar.

Nästa regering kan antingen slänga utredningens förslag i papperskorgen eller göra verklighet av den. Allt beror på vilka samarbeten man söker – och hur man ser på arbete. Är Pehrsons hemcyklade korv hotad eller inte. Det är frågan.