Det är en intensiv vecka för klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L). Vi kan sammanfatta den så här: makt är inte synonymt med framgång. Åtminstone inte om man mäter framgång i utsläppsminskningar, vilket en klimatminister borde göra. 

När Romina Pourmokhtari tillträdde sin roll var jag och många med mig trots allt hoppfulla. Hon var ett ljus i mörkret, eller kunde bli. 

Den första klimatministern på 20 år som ökar Sveriges utsläpp.

Milt sagt levde hon inte upp till förväntningarna. Hon är den första klimatministern på 20 år som ökar Sveriges utsläpp, i en tid då rapport efter rapport larmar om situationens allvar.

Efter presentationen av klimathandlingsplanen var jag en av många som tyckte att Romina Pourmokhtari borde avgå. Hon hade själv höjt förväntningarna till skyarna, men planen blev en besvikelse. SD tycks ha fått bestämma även här.

En del menar att det inte spelar någon roll om Pourmokhtari avgår eller inte. Kanske har de rätt vad gäller politiken. Det är uppenbart att Pourmokhtari är frontfigur för någon annans usla politik.

Men det spelar roll att någon vågar sätta ner foten. Att inte alla ryggrader är töjbara. Och det spelar roll för Romina Pourmokhtari och Liberalerna. Innan valet hade de en hyfsat bra klimat- och miljöpolitik, högre rankad än Socialdemokraternas. 

Jag undrar vad Pourmokhtari ska med makten till, om inte för att minska utsläppen och lägga fram liberal politik. 

Men hon blev i alla fall omnämnd som mäktig. Kanske är det allt en del politiker vill.