Regeringens klimathandlingsplan blev totalsågad av Klimatpolitiska rådet, men det har inte lett till mer ambitiös klimatpolitik – snarare till ett ifrågasättande av rådets existens. 

Jag gissar att samma sak väntar ett annat råd, nämligen det finanspolitiska, eftersom det nyligen instämde i kritiken mot regeringens klimatpolitik.

Tendenserna är genomgående i regeringens arbete: vad experter säger spelar ingen roll. När Tidöpartierna har bestämt sig finns inget utrymme för kritik, även om den kommer från experter som tillsatts just för att granska regeringen. 

Något man till skillnad från utsläppsminskningar lyckats åstadkomma är att bygga ett gediget övervakningssamhälle. En variant på textens inledande mening kommer här:

Regeringen drev nyligen igenom utvidgade möjligheter för Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Tullverket att använda hemliga tvångsmedel, trots skarp kritik från Lagrådet. 

Rådet menar att förslagen ”urholkar det skydd och de rättigheter som ges i regeringsformen, Europakonventionen och EU:s stadga”. 

Det handlar bland annat om hemlig rumsavlyssning och husrannsakan, som alltså ska få användas i preventivt syfte. Men definitionerna som avgör när metoderna får användas är luddiga.

Ja, våldet måste bekämpas. Men hur gör man det bäst? Och vilket pris är vi beredda att betala? 

I klimatsammanhang är regeringen ytterst noga med att politiken inte under några omständigheter ska inskränka på människors friheter. Här låter det annorlunda. 

Få röster har höjts mot de massiva inskränkningar som kommer med väsentligt utökade befogenheter för de brottsbekämpande myndigheterna. Lagrådet gjorde ett försök:

”Omfattningen och arten av de utvidgade möjligheterna till hemliga tvångsmedel är emellertid av sådant slag att ett stort antal enskilda riskerar att drabbas av i sak omotiverade intrång i sin personliga integritet.” 

Men regeringen valde alltså att gå vidare ändå. Och bråttom verkar man ha. Ursprungligen var ändringarna tänkta att träda i kraft 1 januari 2025, sedan redan 1 juli 2024.

Det motsatte sig Lagrådet och nu är det 1 september 2024 som gäller. Det ger åtminstone myndigheterna två månader extra att förbereda sig. (I teorin. I praktiken är det ju sommar och semester.)

Redan nu råder platsbrist på landets häkten och fängelser, något som den flodvåg av tuffare tag som Tidöregeringen infört kommer att förvärra. Möjligen är det en utveckling man borde förutsett och åtgärdat, men regeringen är ju inte så bra på det där med effektberäkningar (klimathandlingsplanen leder exempelvis inte ”hela vägen ner till netto noll”). 

Häktade tvingas sova på madrasser på golvet eller blir placerade i polisarrest (med standarden ”fyllecell”). I januari var beläggningen på svenska häkten 119 procent. 

I höstas satt fler barn än någonsin häktade. Många tillbringar majoriteten av dygnets timmar i en minimal cell, trots att de har rätt till fyra timmars bruten isolering per dag. 

I ett rasande tempo plockar Tidöpartierna isär rättsstaten.

Gång på gång förvägras lagstadgade rättigheter, som barns rätt att bryta isoleringen och häktades rätt till besök. Det är tydligen okej för myndigheter, i förlängningen regeringen, att bryta mot lagen.

I ett rasande tempo plockar Tidöpartierna isär rättsstaten. De tycks ha en strategi om att ösa ur sig så mycket saker att ingenting fastnar. 

Men något fastnar: medborgarna. På bild och på ljudupptagningar. Oavsett om de är misstänkta för brott eller inte. Så ser Sveriges nya rättssamhälle – eller ska jag säga övervakningssamhälle? – ut.