Mycket av miljödebatten handlar om tillväxt och om cirkulär ekonomi. I dag tänkte jag försöka diskutera tre (till synes) enkla frågor:
Vad kostar ”det där med klimatet”?
Kan vi ha tillväxt i en cirkulär ekonomi?
Måste vi ha tillväxt?
Jag vill att du som läsare tänker dig två diagram. Det ena runt som en boll – kanske med någon pil- som får representera det cirkulära. Den andra en exponentiell kurva som stiger uppåt brantare och brantare – så ser det ut om man har en konstant tillväxttakt i procent, då till exempel lönen eller BNP ökar med flera kronor varje år.
Låt oss först ta bollen och prata om det cirkulära. Vi lever på en begränsad sfär, jorden, med relativt litet utbyte med den omgivande rymden förutom det livsviktiga inflödet av solenergi. Så länge mänskliga samhällen var små kunde man ta ut råvaror på ett ställe och lämna rester i en avskrädeshög eller soptipp på ett annat. Avfallshantering och råvaruförsörjning betraktades som två separata problem eller verksamheter. I takt med att mänsklig verksamhet dominerar planeten har insikten vuxit att vi måste efterlikna naturens kretslopp för kol, syre, kväve och andra ämnen. Dessa cirkulerar i naturens omlopp genom växters och djurs liv samt nedbrytning genom mikroorganismer. Ska en verksamhet vara hållbar, det vill säga kunna hålla på länge, så kan inte material tas linjärt från ett ställe och lämnas på ett annat utan allt måste återvinnas. Vill man ta till stora liknelser kan vi konstatera att vi alla lever på soptippen. Det vill säga vi lever bara på en plats och där måste vi både odla vår mat och lämna vårt avfall – och just därför måste vi inte bara ”lämna” avfallet utan återanvända det allra mesta och skall vi deponera något måste det vara små undantag. Man får ju inte vara naiv med återanvändandet. Det viktigaste för mänsklig välfärd är ju vår hälsa och vi skall naturligtvis undvika att odla mat på giftig mark. Man skall inte blint återanvända allt slam som kanske innehåller gifter. Man kan generellt sett inte använda kärnkraftsavfall. Till och med plastavfall tycks svårt att använda och när avfall inte kan återanvändas bör man ställa sig frågan om den produktiva verksamheten som ger upphov till detta avfall inte behöver ställas om.
Tänk sedan på tillväxtkurvan. Det kanske intuitivt känns som att tillväxt och cirkularitet inte hör ihop men man bör se upp litet. Det är naturligtvis omöjligt att fortsätta med en exponentiell tillväxt i verksamheter som generar avfall och det inkluderar verksamheter som bygger på fossil energi och ger upphov till koldioxid i atmosfären. Givetvis är det svårt att se en roll för tillväxt i gruvindustrin inom en cirkulär ekonomi. Men tillväxt generellt? Bättre medicinsk diagnostik, mer friskvård, roligare dataspel eller snabbare trådlös kommunikation? Många av dessa verksamheter skulle, om de sköttes exemplariskt nog kunna passa in i ett kretslopp och därmed i en cirkulär ekonomi. Det avgörande för cirkularitet, miljöhänsyn och hållbarhet är ju vilka sektorer som växer och vilken teknik som används. Det behöver därför inte vara så att tillväxt hotar hållbarheten eller den cirkulära ekonomin. Så som dagens tillväxt ser ut så är det däremot klart ett hot!
Detta för mig in på en närbesläktad fråga: Måste vi ha tillväxt? Min uppfattning är att vi inte alls måste ha det i den bemärkelsen att samhället eller kapitalismen kollapsar eller liknande. Det är sant att det är lättare för politiker att uppnå vissa mål såsom att bekämpa arbetslöshet eller integrera nya grupper på arbetsmarknaden när det är tillväxt. Detta är dock kortsiktiga politiska konjunkturfenomen och inte avgörande för den långsiktiga ekonomiska utvecklingen. Det skulle nog gå att bygga en ekonomi med någorlunda full sysselsättning trots obefintlig tillväxt. Däremot finns det ju mycket som tyder på att folk vill ha tillväxt. Ganska självklart är detta i fattiga samhällen med svält, hög spädbarnsdödlighet och stora behov på nästan alla områden. Även i rika samhällen finns det många som skulle behöva ökad standard och som vill ha tillväxt. Ofta vill även de som har det bra ha mer ekonomisk tillväxt.
Frågor om kostnad och tillväxt hör intimt ihop. När vi talar om de stora ödesfrågorna som klimatanpassning kan man inte använda de vanliga kostnadsbegreppen – som i ”vad kostar en chokladglass?”. Ibland låter det på vissa debattörer som att nolltillväxt vore bra – och inte kostar något. Men så som vi definierar tillväxt vore det faktiskt dyrt med nolltillväxt. Målet för ekonomin är välfärd och den bygger på konsumtion av både varor, tjänster och immateriella värden såsom god luftkvalitet. En tillväxt som förstör miljön ger omfattande klimatskador och lokala miljöproblem, den kostar mycket därför att välfärden blir lägre: Vi får inte ett så bra liv som vi kunde fått. Men en påtvingad nolltillväxt kan också vara dyr: då får man inte den förbättring i vården, i kommunikationerna, i bostäder, i miljö och i varukonsumtion som man kunde fått.
Bäst är en utveckling där de rätta sektorerna växer och där produktion och konsumtion sker med sådan teknik att kretsloppen sluts i så stor utsträckning som möjligt och där man undviker åtminstone större miljöproblem. Med starka styrmedel kan vi förhoppningsvis bygga ett hållbart samhälle där alla får det bättre utan att miljön hotas.
