BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
”Hur ska barnen kunna utveckla sina identiteter?” ropas det vettskrämt från olika håll, som om människors identitet står och faller med att det finns tydliga skyltar i klädaffärerna. Men jag vill dra det lite längre; står och faller det verkligen med vilket kön vi har? Och om det gör det, vad beror det på och vad har det för effekter i det långa loppet? Vill vi verkligen fortsätta forma barn efter det kön de tillhör och på så sätt begränsa dem till två möjligheter av hundra?
Att växa upp till och som kvinna har ju format mig. Jag är den jag är för att jag är kvinna. Inte för att det har medfört biologiska egenskaper utan för att jag har socialiserats in i en roll som sedan är näst intill omöjlig att göra mig av med.
Jag har fostrats att ta hand om, sätta mig själv sist, bry mig om andras behov, ta hänsyn och foga mig. Jag har även tafsats på och lärt mig gilla det, fnittrat runt på skolgården när pojkarna har jagat även om det har känts jobbigt. Jag har utsatts för övergrepp av vuxna män när jag bara har varit tolv år – och fått lära mig att det är helt självklart för att män inte kan kontrollera sig och att jag får skylla mig själv. Jag har nedvärderats, setts som lite dummare och svagare och lärt mig tro att det är sant. Jag har tystats, kränkts, avbrutits, skämtats om, sexualiserats, växt upp i konstant rädsla, växt upp som ett objekt och fått lära mig att jag som kvinna alltid betraktas ur ett manligt öga, att jag är till för att betraktas ur ett manligt öga. Listan är längre än så men ni hajar vart jag vill komma.
Att växa upp som flicka är inte samma sak som att växa upp som pojke och att växa upp till kvinna är inte samma sak som att växa upp till man. Att växa upp till och som kvinna har gett mig erfarenheter och en position som jag har gemensamt med de flesta kvinnorna jag träffar och som män aldrig kan förstå eller ta del av på samma sätt.
Så för att återvänta till kön och dess betydelse för vår utveckling så anklagas man ofta som genusmedveten för att vilja uppfostra sina barn ”könlöst”. Vad detta betyder är jag inte helt säker på men det antyds att detta är ett förskräckligt övergrepp som tar ifrån barnen sin identitet.
Men vad innebär egentligen ”könlös”? Vad innebär det att bemöta människor som om de saknade kön? Vad innebär motsatsen? Med kön kommer förväntningar, regler, krav. Dessa blir barn snabbt medvetna om. Redan små barn vet hur flickor och pojkar ska vara, gilla eller tycka. De har full koll på hur man är när man är pojke eller flicka och vilka regler man ska förhålla sig till. Att vara pojke är att inte vara flicka och vice versa.
Nu menar kanske någon att det finns biologiska könsskillnader att ta hänsyn till, men den diskussionen är ofta kontraproduktiv då den mest främjar status quo. Man vill låta saker vara som de alltid har varit och ha en ursäkt till att inte förändra eller förbättra något. Typ att män är si och kvinnor är så – och så har det alltid varit så nu finner vi oss i det.
Och det lämnar heller inget utrymme för olikheter och skillnader inom könen och där är vi nu: med snäva normer som förslavar snarare än hjälper oss utveckla våra identiteter. Vad gör vi åt det?
