Och jag kan inte låta bli att ställa frågan:

Vad ska vi med Vänsterpartiet till?

Enligt Sjöstedt är partiets mål att bli så stora i riksdagen att ”det inte går att gå runt oss”. Med fler procent ska man få ett inflytande, Stefan Löfven ska inte längre kunna ignorera. Sjöstedt plockar lingon med Di:s reporter och förklarar att stödet för Januariavtalet (genom att V lade ner sin röst så Löfven blev statsminister) inte är ett stöd utan att man ska kämpa emot det med misstroendeförklaringar mot innehållet i avtalet. Det vill säga rösta bort den statsministern man släppt fram.

Vem tror på det?

Okej, det ”parlamentariska läget” är knepigt, men den maktlöshet partiet har med åtta procent blir knappast annorlunda om man når de tolv procent som Sjöstedt vill nå. Enda chansen att hålla SD borta är då fortfarande avtal med nyliberala C och L. Att partiet dessutom minskar i opinionsmätningar trots socialdemokratins högersväng och välfärdskris kombinerat med klimatkris gör knappast ekvationen bättre.

Det är något som är väldigt fel i tankegången här.

Den ”inomparlamentariska kampen” verkar ha blivit som en fotboja för det parti som säger sig vilja vrida politiken till rättvisa och rädda klimatet samtidigt. Trots att 60 000 människor i en massdemonstration i huvudstaden ropar att klimatet nu måste gå före allt så vandrar V-ledamöterna vidare i samma motionsskrivande spår.

Det börjar likna det stryk man fick i kampen mot vinster i välfärden, där hade V folkmajoritet med sig men blev bortspelade av S-ledningen som lovade ”utredning”, och allt blev inget under riksdagstaket.

Hur blev vänsterpolitik så maktlös när alla frågor ropar på radikala svar?

När jag går igenom V:s skuggbudget så är det påslag på alla punkter som regeringens budget erbjuder. Mer till tåg, mer till ren energi, mer till kollektivtrafik, mer till energismarta hus, mer till ekoodling och mer till… ja, allt. V:s budgetmotion plussar på tio miljarder första året och sedan 15 miljarder kommande år.

Låter det bra?

Nej.

Detta är att säga till alla de som demonstrerar att ”vi kan inte klara 1,5 grader”. V lägger en budget som ökar den totala satsningen från 0,35 procent av BNP till 0,55 procent av BNP. Det är mycket mindre än partiet anser att försvaret ska kosta. Vill man vara tydlig kan man se hur även V satsar mer på nationell militarism än på att rädda klimatet.

Samtidigt har vi en kris som håller på skapa världens största politiska rörelse.

Rörelsen för att rädda civilisation från en mardröm, rörelsen som inte handlar om promille utan handlar om något existentiellt.

Våra liv.

Inte om en framtid långt borta utan om livet här och nu inom de kommande tio åren.

Den rörelse som fötts och som börjat vandra över jorden handlar om att de som deltar vägrar vara ”ansvarsfulla” inför förstörelsen, de är inte intresserade av partiernas problem med ”parlamentariska lägen”, de kräver omställning och de ställer om själva privat.

Så vad ska de med V till?

När massrörelser uppstår ändras alltid politiken, partier försvinner, nya föds eller också tvingas partierna ändra sig, de kommer alltid springande efter rörelser för förändring. (Feminismen är ett enkelt exempel.) Men när frågorna som driver rörelser är större än förtryck, dåliga lagar, utsatthet, ojämlikhet, när det handlar om själva den konkreta rädslan för att livet blir sämre, inte bättre, när den enkla frågan ställs – varför i all världen låter ni detta ske? – då dör de partier som inte klarar det testet.

För jag lovar, detta är ett test på riktigt.

Partier finns inte till för partiernas skull.

Antingen är de maktens instrument eller också är de skapade för att hjälpa den förändring människor kräver, de är inte ledare för människors kamp, de är i bästa fall byråkratiska visselblåsare i ett system som är byggt för att så lite ska hända så långsamt som möjligt.

Behöver klimatrörelsen ett parti som pratar promille av BNP i budgetpåslag och hoppas att åtta procent i stöd ska bli lite till? Behöver vi alla inte snarare människor som slutar delta sig i detta låtsasspel och agerar på riktigt med rörelser, i fack, i vardagen för verklig omställning? Sker politik verkligen i riksdagsutspel eller sker det när miljoner börjar vandra på gatan och då sakta tvingar fram både strejker, civilt motstånd och blockader av förstörarnas maskineri? Ockupationer av bankkontor och AP-fondernas kansli i kraven att pensionspengarna ska gå till klimatet, inte förstörelsen.

Vad är viktigt nu? Nu när det verkligen är allvar?

Ja, jag skriver om V, men jag skulle lika gärna kunna skriva om Fi eller S eller MP. Och nej, jag skriver inte om alla enskilda som försöker göra nytta med en riktig insats lokalt (all förändring startar lokalt). Jag skriver om partiernas ledningar som inte förstått att tiden att lägga all denna ansvarslöshet åt sidan är inne.

Vi lever i klimatkrisen och vi har sett rörelser som börjar agera mot förstörelsen och som behöver hjälp.

Herregud, vi behöver alla hjälp nu, inte promilleförslag.

Vad i all världen håller ni på med?