Det jag vill komma till:
Vad har jag gjort för att förtjäna Leif Boork?
Den gamle hockeytränaren sysselsätter sig nu för tiden med att leta upp gamla vykort och brev som han återger i syfte att bevisa att det här bjäbbandet om klimatkris, det är för veklingar som vägrar acceptera att det alltid har kunnat bränna till under solen.
Så här kan det låta.
”Läser på ett vykort från Torremolinos 26 juli 1961 att det där var 40 grader i skuggan.”
Och:
”Läser ett vykort från Marbella 10 april 1995: Stor torka här, vattnet stängs av tolv timmar inatt!”
Och:
”Läser på ett vykort från Sevilla den 12 september 1987 att det var 43 grader den 11 september 1987.”
Skrockande konklusion:
”Ja, det var några historiska väderobservationer från Spanien. Var och en får väl dra sina slutsatser!? Kan kanske vara bra för de födda efter 1999 och få lite fakta!”
Tack ska du ha, Leif.
Vem behöver tusentals klimatforskare när det finns ett källararkiv i Göteborg med dammiga semesterhälsningar.
Kanske var det denna logik som han följde under sin aktiva karriär. Jaså, grabben stänkte in sju mål i en juniormatch den 12 december 1978. Då ska han med i landslaget. Vilken stjärna. Vem bryr sig om talangen slet av båda hälsenorna och inte rört en puck sedan dess. För varje singulärt ögonblick är, enligt Boork, precis lika viktigt som en dokumenterad trend.
Det vore väl inte hela världen om en enstaka föredetting gör bort sig, drar fram som en Krösamaja med meningslösa anekdoter. Problemet är att det finns hur många som helst. Alla sysselsätter sig inte med att oblygt klimatförneka (och sprida bevingade ord från SD-politiker), som Boork. Det handlar mer om nonchalans.
Allvarligt, vilka har vi som förstått läget?
Som lyfter ens ett lillfinger för att påverka sina fans och följare?
Ta en superstjärna som Zlatan Ibrahimović. Han skulle kunna försätta berg. Eller i alla fall sina devota anhängare. Rakt av. De skulle inte ignorera honom. Men vad gör han? Jo, han tar på Twitter – då hade han sju miljoner följare, idag närmar han sig nio miljoner – ställning mot vindkraft i jämtländska Offerdal. För där han han plöjt ned investeringar.
Gunde Svan lånar ut sig till fossiljätten Preem. Vasaloppet också. De verkar ha tröttnat på snö.
Sveriges största golfnamn Henrik Stenson säljer sig – drygt 500 miljoner kronor, enligt uppgift – till Saudiarabiens nya tour, finansierad med olja och gas, spelas i skuggan av en upphettad planet och styckmördade journalister.
Före detta extremskidåkaren Jon Olsson har sadlat om till influencer. Han driver klädmärket C’est normal som ska ”minska vår påverkan på planeten”. Men projektet marknadsförs med Olsson rattandes runt i Rolls Royce och semestrandes på yachter. Nyligen flög han och familjen ensamma i ett plan till Saudiarabien för att titta på en Formel 1-tävling, visade Dagens ETC när vi granskade just hur de mest förmögna svenskar nyttjar privatjets.
Miljoner människor följer Olsson i sociala medier. Han skulle kunna säga något vettigt om klimatkrisen, eller om vad som helst. Men nej, det blir hjärnätande postningar om hur han plötsligt får för sig att äta lunch i Visby och drar ut på Östersjön i sin monstruösa motorbåt bara för att bli drivande när han bränt 1 000 liter bensin på en timme.
”Snacka om äventyr”, myser han i en video på Youtube, efter att Sjöräddningen ryckt ut.
Det finns hur många exempel som helst.
Nu ska man inte förundras över att före detta boxaren Paolo Roberto – sexköpare, kandidat för Medborgerlig samling – väljer konspirationsteori framför vetenskap, men hur som helst twittrar han att ”nästan alla bränder är anlagda och beror inte på klimatförändringarna”. Den solida bevisföringen är att han haft en brand i sin olivlund.
Jag förtjänar inte det här gänget.
Jag förtjänar Gary Lineker.
En elegant målspottare under framför allt 80-talet, idag en lika elegant fotbollskommentator för BBC – och samtidigt en smart, artikulerad sympatisör till den gröna rörelsens önskemål om att det vore trevligt att lämna vidare en planet som inte är stekt och avsmält. Han gör allt det svenskarna inte klarar av. Han tänker. Han hetsar mot fossilbolagen. Han kritiserar överkonsumtion. Han kallar politikernas handlingsförlamning för galenskap. Han har en åsikt om USA:s nya klimatplan. Han kastar ut klimatförnekare. Han blir förbannad på odugliga medier. Han använder sin plattform (8,5 miljoner bara på Twitter). Han riskerar något. Nej, han har verkligen inte något att vinna på det här ekonomiskt. Landets högermedier vill förgöra honom. Deplattformera honom från public service. Men han gör det ändå.
Jag förtjänar Sebastian Vettel.
Formel 1-föraren som absolut förbrukar mer petroleumprodukter på en dag än vad vanliga dödliga gör under ett år, men som samtidigt tar varje chans att piska racingens ägare att förstå att sporten snart kommer att ha gjort sig själv omöjlig, och han dyker upp till grand prix i Kanada med en tröja som anklagar regeringen för att begå brott mot klimatet när den satsar på utvinning av smutsig tjärsand.
Det blev en hel del sorgliga män i denna text. Och några undantag. Det finns även svenska. Björn Ferry är toppen. Han har gjort vad han kan, trots allt glimrar en före detta skidskytt i Storuman inte lika mycket som en strikermiljardär i Milano. Han har debatterat om att han slutar flyga, gjort omställningsreality med SVT. Men han är så förtvivlat ensam.
Fler kvinnliga profiler har höjt blicken. Charlotte Kalla, Anja Pärson, Sarah Sjöström. Med flera.
En förbluffande mängd manliga profiler saknar däremot kapacitet alternativt vilja att förstå klimatkrisen. Eller att vikta den mot sponsoravtal och influenceruppgörelser. Man kan tänka sig att nivån av idioti är kopplad till hur mycket pengar som skiljer mäns från kvinnors idrott. Man också också tänka sig att den… tja, är direkt kopplad till män. Som ignorant grupp. Just därför kan en enda individ göra så stor skillnad. Eller skada.
