Men valåret 2022 behöver vi också ställa oss frågan: Vad har arbetarrörelsen egentligen att fira?

Facken har sedan länge gått kräftgång. Vi har mass­arbetslöshet och i dess kölvatten ökar tillfälliga och osäkra anställningsformer lavinartat. 

Världens jämlikaste land runt 1980 har idag de snabbast ökande klyftorna i hela OECD. Vi är minst jämlika i Norden. Endast Ryssland har en större miljardärsklass än Sverige – på kort tid har de svenska dollarmiljardärerna ökat sin andel av Sveriges BNP från 20 procent 2020 till nästan 30 procent.

Är Sverige ens ett välfärdsland längre? Nej, svarar professor Joakim Palme och Pensionsmyndighetens generaldirektör Daniel Barr på den frågan. I en faktaunderbyggd text i DN för ett par år sedan konstaterade de att försämringarna av socialförsäkringarna har gått så långt att landet som tidigare varit sinnebilden av den socialdemokratiska välfärdsmodellen inte längre kan klassificeras som ett sådant. Allt fler löntagare förlorar sitt inkomstskydd. Allt fler som är beroende av trygghetssystemen är fattiga. Vi har bytt system.

Jag läser hänvisningen till texten i en essä skriven av Daniel Suhonen, där han tar Tage Erlanders politiska idé och gärning som avstamp för att fråga: Hur ska vänstern möta hotet från högern och samtidigt bygga ett anständigt samhälle? Han konstaterar att Palmes och Barrs text borde varit en bomb – som aldrig briserade. Läs meningen igen: Vi har bytt system. Och fråga dig om det är okej.

Suhonen konstaterar att högern har vunnit problemformuleringen. Och detta samtidigt som en pandemi har ställt hela det nyliberala systemskiftet – en nedgnagd äldreomsorg, skrotade krislager och otillräckliga just-in-time-leveranser – med rumpan bar. 

Suhonen tillägger: ”Problemet är att socialdemokratin står där lika avklädd, utan politik för att förändra det som inte fungerar.” 

Det saknas politik. Visserligen gav det senaste valet ett ytterst svårt parlamentariskt läge, men vad är egentligen poängen med att ha regeringsmakten – vilken är socialdemokratins bärande längtan? Det tal statsminister Magdalena Andersson kommer att hålla den 1 maj kommer säkert att vara välformulerat och uttala behovet av att rusta välfärden och skapa både jobb och en grön omställning, men det kommer att eka håligt. För Socialdemokraterna driver ju ingen politik för full sysselsättning och de investerar ju inte i välfärden och inte i solrevolutionen. I stället har de lamt accepterat massarbetslöshet, skenande klimatkris, privatiseringar och vinstuttag, trots att en majoritet av befolkningen inser att detta är skitpolitik.

Högern matar oss med den falska föreställningen att åtstramning leder till sunda finanser, att hungriga vargar jagar bäst och att roten till gängkriminalitet bör sökas i invandring. De har fel på alla punkter.

Tänk om arbetarrörelsen hittade sin själ, tog fasta på den eufori det innebär att samlas den 1 maj och kanaliserade den känslan i ett resolut krav på att välfärdsstaten blir en ö av icke-marknad? 

Vi har tidigare på den här ledarsidan konstaterat att staten har råd att spendera. Pandemin förde resonemanget i bevis. Inga skatter behövde höjas för att pumpa ut miljarderna i coronastöd.

Vad vi behöver är att rusta det gemensamma. En skola med resurser för både bildning och att fånga upp de barn som riskerar att rekryteras av gäng. Polis och socialtjänst som inte går på knäna. Vård med kvalité och vettiga arbetsvillkor. En massiv satsning på klimatomställning och en politik där full sysselsättning är självklar. Vi har ju närmast obegränsade behov av allt ifrån grön omställning och äldrevård till kulturverksamhet. Om de behoven omsätts till konkret politik – då skulle jag säga att vi har något att fira! Vägen dit handlar om att vi uttalar vår bärande längtan och omsätter den i organisering och kamp.