Åsa Romson har återkommande skapat problem för Miljöpartiet. Hon har odiskutabel kompetens inom miljö- och klimatfrågorna, men partiet har sedan inte lyckats driva dem tillräckligt i skuggan av Socialdemokraterna. Samtidigt har hon kommit med upprepade utspel som varit ignoranta, klumpiga och direkt skadliga.

Isabella Lövin har som tidigare journalist däremot förståelse för kommunikation gentemot medier.

Det behövs.

Miljöpartiet gör bedömningen att det behövs förändring. Slutsatsen är rimlig. Romson saknar av allt att döma dessutom stöd av sina egna.

En reflektion är att denna process riskerar att skymma den fullständigt avgörande diskussionen hur partiet ska hantera Vattenfalls kolverksamhet i Tyskland. På sikt är det beslutet mer definierande för Miljöpartiets framtid.

En annan reflektion. Miljöpartiet överger i och med dagens åtgärd sitt system med delat ledarskap, som sedan 1984 varit en unik lösning. Delat ledarskap betyder tydligen inte delat ansvar. Två språkrör som väljs samtidigt, som bedriver kampanj tillsammans under en valrörelse, som gemensamt bildar regering, som kollektivt ingår kontroversiella uppgörelser, som tillsammans misslyckas hantera anklagelser om islamism. Ändå inte delat ansvar.

Fridolin har, enligt valberedningen, förmåga att formulera grön politik. Romson saknar sådana kvaliteter. En fortsätter, en tvingas bort – och det under förnedrande former.

Mannen blir kvar. Kvinnan avpolleteras. Är det ett okej förfarande när Miljöpartiet profilerar sig som feministisk parti?

”Vi har ett delat ledarskap, men språkrören väljs individuellt och ska bedömas utifrån sina prestationer – inte sitt kön”, skrev gruppledare Maria Ferm häromdagen på Facebook.

Kritiken som nu kommer handlar inte om att det skulle finnas formella hinder, utan om att delat ledarskap självklart borde betyda delat ansvar.

Det kan invändas att Romson har gjort sig skyldig till fler övertramp än Fridolin. Medialt, definitivt. Men sett till faktisk politik, den ingångna migrationsuppgörelsen och den ideologiska reträtten kring Vattenfall? Där kan omöjligen Romson anses ha misslyckats grövre än Fridolin. De har misslyckats kollektivt. Även om de är individuellt valda.

”Ur ett feministiskt perspektiv är det rätt att bedöma personer var för sig”, säger valberedaren Joakim Larsson.

Förvisso. Men ett parti som alltid framhåller sitt jämställda ledarskap har nu ytterligare en uppförsbacke framför sig. Politikens kvinnor lever med en annan måttstock än sina manliga kollegor. De döms hårdare. Av medierna, av sina egna. Den strukturen bekräftar Miljöpartiet genom att låta Romson bära hela ansvaret för vad som är hela organisationens – inklusive Fridolins – fiasko. Det är orättvist. Och det kommer inte att vända partiets allt djupare kris.