Annie Croona: Vad händer om vi vågar vara lagom?

Det är sällan jag blir glad av nyheter nu för tiden men den senaste veckan har glädjeämnena hittat mig. Ett av dem var den svärande papegojan i Göteborg, som efter att ha flugit upp i ett träd skrek ”fuck you” och krävde ett paket cigg för att komma ner. Jag både skrattade och kände igen mig. Ibland vill man helt enkelt bara ta en cigg och be folk dra åt helvete. 

Något annat som gjorde mig glad, och som uppmanade till eftertanke, var ett avsnitt av P1:s Tankar för dagen, med författaren Stefan Lindberg. Omfamna medelmåttigheten, var rubriken när inslaget delades i sociala medier, och redan där var jag, en inbiten försvarare av jantelagen, fast. 

Budskapet är värt att begrunda: vi måste sluta att hela tiden sträva efter perfektion.

Den tillhörande artikeln är ljuvlig läsning. Där framgår att Stefan Lindberg är en ”halvkass människa” med ”flerfaldigt avbruten fil. kand” och att han hade ”eget ansvar för familjens akvarium 1979–1984”. Budskapet är värt att begrunda: vi måste sluta att hela tiden sträva efter perfektion. 

Jag tror att det skulle göra livet bättre på så många fronter. Vi skulle kunna spara pengar och klimatpåverkan genom att inte renovera fullt dugliga kök. Vi skulle kunna göra saker för att de är roliga, inte för att vi vill bli bäst. Vi skulle kunna ägna tid åt föreningsliv, läsning, naturen – sådant som verkligen får oss att må bra.

Vi är så bra på att uppmuntra till mer ansträngning, till att sikta högt. Kanske borde vi bli bättre på att mana till vila och eftertanke – och till att nöja sig. Plötsligt kanske vi finner att vägen till att bli den bästa versionen av sig själv går genom omtanke för andra människor. Att allt egentligen handlar om att ta hand om varann och vår planet.