Jag kommer aldrig att glömma den intervjun. Det var som hon återupplevde allt, som om hon mentalt och fysiskt på nytt hamnade i cellen, fem gånger fem meter, lysrör i taket, utan fönster.

”Jag trodde att jag skulle dö”, berättade Kristina.

”Jag kände att det de gjorde mot mig skulle döda mig, att ingen kan överleva något sådant. De var som maskiner. Inte människor.”

Så vad hände sedan?

Vi vet vad som hände med Belarus, att Aleksandr Lukasjenko klamrade sig fast vid makten med hjälp av Ryssland, att han systematiskt krossat och fördrivit oppositionen.

Men jag har inte tidigare kunnat dela med mig av det som skett med Kristina. 

Från början för att situationen var så kritisk. I och med publiceringen – även översatt till engelska – ökade hotbilden. Även om hon själv tonade ned risken för repressalier.

”De kommer inte att kunna identifiera mig. Skulle jag vara den enda kvinna som våldtagits? Knappast. De som gav sig på mig hade gjort det förut”, sa Kristina.

Men artikeln fick mycket stor spridning, både internationellt och i Belarus, där regimtrogna medier började krishantera. Genom att eftersöka Kristinas verkliga identitet, hon heter egentligen något annat. Och genom att sprida uppgiften att jag som skrivit om henne låtit mig förledas i något slags oppositionens honungsfälla, att jag är en fullfjädrad nazist, att jag har så grava psykiska besvär att jag fått sparken från Dagens ETC och bara ligger skakande och lallande på ett norskt hotellrum.

Kristina hade sagt tillmig att hon var beredd att kämpa till slutet, att hon skulle stanna i Belarus till landet demokratiserats och haft sina första fria val. Men sedan omslöts hon av mörker. Varje natt slets sönder av mardrömmar. Hennes fysiska problem var så påtagliga att hon inte kunde gå ut, knappt lämna sin säng. Hon medicinerade tungt. Mot både smärta och ångest.

Världens största medier hörde av sig. Kunde jag förmedla kontakt? Kunde kanske Kristina upprepa sitt trauma även för dem? Hon ville inte. Samtidigt flödade det in erbjudanden om hjälp från svenska psykologer, tyska kirurger, kanadensiska exilbelarusier. En rad organisationer erbjöd sig att forsla Kristina ut ur Belarus och även bekosta all nödvändig vård. 

Jag har nog aldrig tidigare blivit så tagen av journalistikens kraft. 

Inför denna absoluta, kalkylerade ondska hon utsatts för valde många att direkt svara med spontan och extremt driftig medmänsklighet. 

Jag förmedlade alla kontakter, förklarade möjliga upplägg. Men hon orkade inte. Det blev tystare, till sist helt tyst. Hon ville inte svara mig längre.

Med jämna mellanrum har jag ändå haft insyn via mellanhänder. Ja, Kristina är kvar i Minsk. Nej, det har inte hänt något nytt. Hon fick nya tänder. Men inte den rekonstruerande underlivskirurgi hon skulle behöva. Kompetensen finns inte ens kvar i Belarus, alla som faktiskt kunde ha gjort skillnad har redan flytt till andra länder.

Men så kommer mejlet! 

Från hennes närmaste vän. Kristina befinner sig i ett västeuropeiskt land. Äntligen. De reste tillsammans, allt organiserat av en tredje part. Kristina har nu en egen lägenhet, betald och klar, så länge hon vill. Hon har inplanerade operationer. Det finns kunnig personal som kan hantera det psykologiska. Tanken är att hon, när hon är redo, också ska få hjälp med språk och jobb.

Ett nytt liv. 

I alla fall en chans att lämna det gamla, det som togs ifrån henne i Minsk. 

Kristina har bra och dåliga dagar, berättar vännen. Hon är fortsatt svårt märkt. Men, efter sina operationer, kommer hon att kunna gå ut igen, dansa igen, hon har alltid älskat att dansa. 

Kristina vill inte bli intervjuad, men hon känner till att jag skriver den här texten, och hon hälsar genom sin vän – de har följt varandra sedan lågstadiet – att hon är tacksam för att så många människor engagerade sig i hennes öde, att det blev ett ljus i hennes mörker.

”Jag kände mig aldrig helt ensam.”

Jag ville att du som läser Dagens ETC skulle få veta det.