Stående applåder från EU, Joe Biden kisar, ormen har närt sig genom att sluka ryska pojkar för att få näring nog att sluka allt annat.
Indien och Kina tittar bort. Europa är mindre intressant än vad Europa tror.
Tv i Ryssland ljuger, ormens innanmäte har ännu inte återbördats i liksäckar.
En snara väntar på att få knäcka halsen på en man med kalla ögon.
Ekorren bryr sig inte. Fjärden väntar på våren. Vapenindustrin är lönsam, till glädje för världens pensionsfonder.
Frukost även om livet är sent. Kaffe, nybryggt. I solen. Datorn i knät. På behörigt avstånd från Ormen. Känner inte doften av den. I vart fall inte än. Men dess andedräkt lurar bakom hörnet. Här i solen. Men kaffe i kopp och dator i knä. På behörigt avstånd.
En förorättad desperat despot, i slutet av sin karriär, med tillgång till kärnvapen. Vad gör en sådan när han inser att han går mot sin egen undergång på grund av det krig han startat... Finns det behörigt avstånd då? En despot. Allt mer pressad av världspolitiken och med en inrikes befolkning som steg för steg kommer att se att de blivit bedragna.
Förlorare med kalla ögon. Vad gör en sådan när slutet närmar sig? Varför dö ensam när hela världen kan dö. Makt med kalla ögon. Kan det vara så?
Rationell var han allt. Despoten. Folkrättsvidrig annektering av Krim – jovisst, men med rationell militär logik. Skyddet av en flottbas som skulle kunna befinna sig i ett potentiellt Natoland var rationellt. Och Krim hade sin historia. Folkrättsvidrigt, jo. Men rationellt. Om det fått stanna där.
Romantik och nostalgi kan vara vackert. Men också förödande. Despotens doktrin är som den är, bygger på idén om det som varit. Ryssland, Vitryssland, Georgien och Kazakstan. Det är det ”vi” som är despotens ”vi”.
Sovjetimperiets upplösning må vara ett geopolitiskt misstag enligt despoten, men Moder Ryssland är något viktigare för en kallhamrad romantiker med kalla ögon som ser underkastelse som gammal hederlig kärlek där den våldtagna ska begripa att allt sker med dennes bästa för ögonen.
De som darrande sitter utefter väggarna – med eller utan uniformer pimpade med glitter – framför despoten förväntas hålla med, nicka bifall, svara rätt. Medlöparna.
I en kultur där underkastelse varit överlevnadsstrategi sedan tsarrikets dagar, väl förvaltat av kommunistpartiet och överfört till dagens auktoritära despotstyre är medlöperi en strategi inte bara för karriär utan för överlevnad. Att ens titta på varandra, med ögonkontakt som säger att despoten är galen, medför risk.
De där ryska pojkarna som i detta ögonblick sitter i stridsvagnarna som utgör den där stinkande ormen är blåsta på sina liv.
När jag för ett antal år sedan föreläste på ett ryskt universitet om demokrati och konsten att bygga partier berättade professorn att demokrati nog var härligt, härligt men definitivt farligt, farligt.
Farligt för vem?
De där ryska pojkarna som i detta ögonblick sitter i stridsvagnarna som utgör den där stinkande ormen är blåsta på sina liv. Deras tillstånd är inte alls härligt, bara farligt. De är verktyg med uppgift att sprida död och förstörelse för att uppfylla despotens kallhamrade romantiska dröm om det som inte längre finns – och som egentligen aldrig funnits.
Inte för att ekorrarna vid fågelbordet eller rådjuret i skogsbrynet som går i väntans tider bryr sig. Inte för att katten som lapar sol bryr sig. De är befriade från såväl ryska troll som slingrande fossildrivna ormar. Befriade från allehanda förnumstiga kommentatorer och tyckare. Som den här. Som sitter på behörigt avstånd. Med datorn i knät. Än så länge. I vart fall.
Jag hoppas vi slipper få uppleva vad en atomvinter innebär. Att snaran som väntar på att knäcka en nacke hinner före. Om inte rent fysiskt så i vart fall bildligt. Men det må, om inget annat hjälper, ske rent fysiskt också. Mer pacifist än så är jag inte.
Ekorren tittar upp, jag håller fram en bit bröd. Den närmar sig. Tittar mig i ögonen. Tvekar. Tar stegen. Undrar om den känner ormens stinkande andedräkt bakom hörnet.
