Ärligt, vem behöver Kristdemokraterna? Jag ställer mig frågan. Du ställer dig den. Ja, alla undrar när partiet har sin dag här i Almedalen (där jag själv befinner mig för att sticka Dagens ETC i så många händer som möjligt). Kanske inte riktigt alla. Det spelar naturligtvis en orkester på övre däck. Annars vore det ingen förlisning. 333 696 själar – så många röstade KD i senaste riksdagsvalet – som tystnar först när den sista vitsippan är slukad av vågorna.
Men vilken kategori tillhör dirigenten, det vill säga Göran Hägglund? Tapper i motgång? Eller kategorisk förnekare av samtidens uppenbara likgiltighet för kristdemokratisk verklighetsbeskrivning? Både och?
Jag är genuint nyfiken. Hans tal i Almedalen ikväll kommer att följas med intresse. Men tveksamt om det kommer några svar. Göran Hägglund befinner sig i en prekär situation. Valrörelse är av hävd ingen plats för offentlig reflektion, eller ödmjukhet. Inte medge brister, absolut inte erkänna att det skulle behövas en timeout för reda ut ett par saker, som: Vad vill vi? Varför behövs vi?
Göran Hägglund är jätterolig på Twitter, viktad mot generell politikerstandard. Han är witty i debatter. Han kan leverera ett autentiskt leende, utan att det ser ut som en plastikkirurg farit fram med honom. Men han kan inte förklara hur Kristdemokraterna ska lösa sin kris, eller varför någon annan än de närmast sörjande ens ska vilja att så sker.
I en chat arrangerad av Dagens Nyheter skulle Göran Hägglund svara på varför Kristdemokraterna har ett dystert opinionsläge, men diagnosen handlade inte alls om KD, bara om oppositionen:
– Ett svar är att människor kan läsa in det som de själva önskar eftersom inte oppositionen ger några klara besked – utöver rena önskelistor.
Hästlasagnepolitiker. Det begreppet introducerade Göran Hägglund under senaste partiledardebatten i riksdagen. Spetsen var riktad mot Socialdemokraterna. Stefan Löfven måste ge besked i regeringsfrågan, menade Hägglund. Blir det Miljöpartiet? Vänsterpartiet? Kombination? Därför metaforen. Att utåt uppvisa en innehållsdeklaration (det egna partiprogrammet) men där inuti (de kompromisser som regeringsförhandlingar kräver) lurar något sämre. Det var Hägglunds budskap. Ett skratt steg upp från alliansens bänkrader. Touché!
Om det inte vore för att Hägglunds egen lasagne under snart åtta år blivit allt mindre distinkt i smaken. Han vet möjligen hur den borde se ut när den bärs fram till väljarna, hur den borde dofta. Men nu är inte ens toppingen krispig. Och där under flyter högst oklara ingredienser.
Nu är det drygt två månader kvar till val.
Jag vet inte vad Kristdemokraterna vill. Jag vet inte varför Kristdemokraterna anser att deras parti behövs.
Vet du?
Vet ens Göran Hägglund?
Om vi ändå försöker identifiera vad som döljer sig i den kristdemokratiska lasagnen. Feminism? Icke. ”Många kristdemokrater talar inte om sig själva som feminister, eftersom feminismen inte är en enhetlig ideologi i sig”, slingrar sig partiet. Göran Hägglund säger sig vara ”för jämställdhet”, men kan omöjligt acceptera en kvoterad föräldraledighet, utan vill istället utöka vårdnadsbidraget.
(Det senares bidrag till jämställdheten läser du mer om på annan plats i måndagens tidning. Spoiler: Det minskar jämställdheten, åtminstone för den som har tagit in att ett samhälle bör sträva efter att både män och kvinnor tar ansvar för sina gemensamma barn.)
Kristdemokraterna har övergett sitt nej till Nato. Men inte sin moraliserande, anakronistiska familjepolitik och syn på sexualitet. Definitivt inte lyckats överbrygga glappet mellan budskap om medmänsklig omsorg och en verklighet där barn och äldre utlämnas till en privatiserad välfärd. Tillkommer gör en havererad bostadspolitik, men Hägglund kan tänka sig marknadshyror på nybyggda lägenheter.
Är det något verklighetens folk – copyright: Kristdemokraterna (på riktigt, det är varumärkesskyddat) – vill ha serverat? En lasagne vars eftersmak tillräckligt många vill leva med under de kommande fyra åren?
6,6-5,7-4,4-4,6-4,6-4,5-4,3-4,8-3,9-5,6-4,5-4,3-3,8-3,8-3,7-3,8-3,6-4,1-3,9.
KD:s trend 2006-2014, enligt SCB-undersökningen av partisympatier som görs två gånger per år (valresultat kursiverade).
Ikväll lyssnar jag på Göran Hägglund i Almedalen.
Det är min första politikervecka. Det är sannolikt hans sista.
