De senaste åren har vi haft en intensiv debatt om migration, som lett till att den svenska politiken stramats åt. Det följer ett mönster i hela den rika världen. Stäng migranterna ute, med murar, stängsel, beväpnade vakter och repressiv politik. 

Men vad kostar det – och vad hade pengarna kunnat göra för nytta om de användes på annat sätt?

För någon vecka sedan ifrågasatte gränsexperten Ruben Andersson i en artikel på DN debatt den repressiva migrationspolitiken. Han konstaterar att den tenderar att bli dyrare och dyrare – utan att fungera. Det är intressanta siffror som lyfts upp.

Ett exempel gäller USA. Sedan president Ronald Reagan har den federala gränspatrullens (Border patrol) budget ökat från 262 miljoner dollar årligen 1990 till 5,4 miljarder i dag. Men gränsen är mer kaotisk än någonsin. Karteller har ersatt småskaliga smugglare.

Dessutom kan det vara så att dessa miljarder faktiskt haft omvänd effekt. Forskare uppskattar nämligen att USA nu har miljontals fler papperslösa än landet skulle ha haft utan miljardinvesteringen, eftersom barriärerna gjort det svårt för säsongsarbetare att återvända hem.

Hisnande summor investerade i gränskontroll är inte unikt för USA. Detsamma gäller EU. Gränsbyrån Frontex budget har eskalerat från 6 till över 900 miljoner euro på knappt 20 år. Till det kommer att medlemsländer spenderar långt större summor på sin egen gränskontroll. Trots detta fortsätter migrationen.

Den brittiska migrationsforskaren Bridget Anderson uttalade, när jag intervjuade henne för några år sedan, det uppenbara: ”Det är inte möjligt att skapa gränskontroller där ingen slinker igenom utan legala papper.”

Ändå är det förvånansvärt få som skanderar ”Mjuka upp gränskontrollerna!”. Men varför inte prova? 

Motargumentet mot uppmjukade gränser är att migrationsströmmarna skulle riskera att bli ohanterbara. Men stämmer det? Samtidigt som människor ju väljer att bryta upp när deras situation är ohållbar – så behöver vi påminna oss om att det är den absolut sista utvägen. De flesta människor vill inte bryta upp, och även om de skulle vilja saknar de kapaciteten. Manuela Bojadžijev, tysk professor i globaliserad kultur, konstaterade när jag intervjuade henne för ETC nyhetsmagasin att alla prognoser pekar på att migrationen kommer att öka – men underströk att inte ens klimatkrisen kommer att innebära att alla gör det: ”Prognoserna är ju beroende av takten på upphettningen, men det handlar om 200–300 miljoner klimatflyktingar som behöver fly. Högst 20 procent kommer att ha kapaciteten att ta sig över gränser till andra länder. Det är därför den unga generationen talar om klimaträttvisa.”

Om vi istället för miljarder till gränskontroll använde pengarna till insatser för klimaträttvisa och för att kontrollera att människor inte utnyttjas av arbetslivskriminella och jobbar för svältlöner – vad skulle det betyda? Det vet vi inte, för den vägen har vi inte provat. Den anses utopisk, orealistisk och naiv. 

Men det är dags att tala klarspråk om att den repressiva migrationspolitiken är minst lika utopisk, orealistisk och naiv. Den är dyr – och fungerar inte. Och låt mig påminna: Asylrätten är inte förenlig med att sätta ett tak för antal asylsökande.

På en av bilderna i det bildreportage vi publicerar i veckans tidning syns en pappa som bär sin dotter på ryggen över en flod. Han heter Ever Sosa. Att bära sitt barn under flykt, och inte ens stanna när du inte får använda bron – du tar dig vidare över floden – säger något om kraften hos en människa. Varför möta den kraften med en repression som uppenbarligen inte fungerar?