Men ändå: Hur innebär det att den individ som vecka efter vecka, månad efter månad, kanske till och med år efter år har kontakt med Arbetsförmedlingen – utan att få ett jobb – faktiskt får det?

Trollhättan är en kommun som gjort ett ärligt försök att ta sig an frågan – och lyckats riktigt bra. Antalet långtidsinskrivna på Arbetsförmedlingen minskar stadigt. Varannan person som går in i någon form av åtgärd genom Arbetsmarknadsenheten får här sedan ett arbete. Motsvarande siffra för jämförbara kommuner med liknande socioekonomiska förutsättningar i Sverige är 23 procent. Det innebär alltså att Trollhättans stad lyckas få ut dubbelt så hög andel långtidsarbetslösa i arbete jämfört med liknande kommuner.

Annika Andersson, områdeschef på Arbetsmarknadsenheten i Trollhättans stad, beskriver i kommunens nyhetsbrev hur den unika delen i Trollhättans arbete handlar om att alltid ha en tydlig koppling mellan arbetsmarknadsåtgärder och faktiska rekryteringsbehov ute hos företagen. Det innebär till exempel att utbildningsinsatser och praktikplatser kan skräddarsys utifrån arbetsgivarens speciella behov, vilket har ökat möjligheterna för fortsatt jobb.

Det har inte tagit mer än två år att nå goda resultat, genom att arbeta såhär konkret, istället för med breda insatser utifrån statistik på bristyrken och framtida behov.

När jag läser om hur praktikplatser och utbildningsinsatser skräddarsys i Trollhättan tänker jag på när ETC nyhetsmagasin för ett par år sedan besökte en annan glesbygdskommun, Laxå. Kommunen har tagit emot ett ovanligt stort antal nyanlända flyktingar. Varje person som kom fick en individuell handlingsplan, som kunde bestå i extra språkstöd eller hjälp att förstå vilken typ av arbete hen kunde passa för. Plus att jobbcoacher hade täta kontakter med näringslivet. Kommunstyrelsens dåvarande ordförande gav ett exempel på vad det betyder. Ett företag i kommunen hamnade i ett akut läge, en större del av personalstyrkan gick till en konkurrent. De hörde av sig på måndagen, sa: ”Vi behöver nyanställa tio personer, annars flyttar vi från kommunen.” På tisdagen fick de en lista på 15 namn, de flesta fick jobb.

Under en heldag följde vi jobbcoachen Åsa Törnkvist när hon besökte olika arbetsplatser i Laxå. Varje gång tilltalade hon de anställda vi mötte med namn, bytte några personliga ord, skojade – det var uppenbart att hon inte bara är en kommunal tjänsteman för dem.

Hur kommer det sig att kommunen vet så mycket om vem som passar för vad? Jo, de nöjer sig inte med vad människor tänker att de kan skriva i ett CV. De har långa samtal om faktiska kunskaper och erfarenheter, bortom formella utbildningar och intyg. De blir mellanhanden som kan rekommendera. Dessutom har de, precis som Trollhättan, skräddarsytt praktikplatser och utbildningar utifrån det lokala näringslivets behov.

Det fungerar – inklusive när det handlar om människor med svaga språkkunskaper. Blir det dyrt? Nej, tvärtom! ”Vi beräknar att vi har skatteintäkter på 25–30 miljoner per år från flyktingar som jobbar i kommunen”, sa kommunalrådet i Laxå. Och den lokala företagaren Stefan Persson, vd förTalent Plastic Laxå AB – ett företag som har just skräddarsydda praktikplatser med språkstöd – uttalade: ”Hade det inte varit för invandrarna hade vi inte klarat produktionen.”

Det här är vad full sysselsättning handlar om ur ett underifrånperspektiv. Trollhättan visar att det fungerar. Laxå visar att det fungerar. 

Om staten satsar på utbildning och investeringar som skapar jobb och kommunerna – på riktigt – blir mellanhanden mellan människor och företag med kapacitet att skräddarsy, ja, då kan vi åstadkomma full sysselsättning.