Antropocen är ett begrepp som sakta men säkert vinner terräng. Det betyder människans tidsålder. Alltså en era i jordens historia som präglas av arten Homo sapiens verksamhet. Forskare av olika slag bråkar om begreppet. Somliga menar att människans tidsålder inleds med den neolitiska revolutionen för 10 000 år sedan då fler och fler grupper av nyss kringströvande nomader övergick till jordbruk och bofasthet. Ett friare, mer jämlikt och mindre auktoritärt levnadssätt byttes ut mot ett långt mer hierarkiskt och patriarkalt. Men fördelen var att befolkningarna kunde växa. En art som tidigare satt väldigt små spår i biosfären började nu sitt segertåg över planeten.

Är det då människans tidsålder inleds? Eller bör tidpunkten förläggas till det industriella genombrottet mot slutet av 1700-talet? När en hel civilisation gradvis gör sig beroende av fossila bränslen, först kol och därefter olja, påbörjas den katastrofala omstöpning av biosfären som idag kallas klimatkrisen. 

Ytterligare andra forskare har en mer geologisk syn på Antropocen och drar gränsen vid de första atombombssprängningarna, efter vilka det går att hitta spår av radioaktivitet i jordlagen över hela planeten.

Så vad är vi för slags varelser? Vad säger grodorna om oss? Är vi helt enkelt en invasiv art som tenderar att ödelägga nästan allt som kommer i vår väg? Vi lever idag i det sjätte massutdöendets epok. Massutdöenden av arter har skett långt innan människan uppträdde på scenen, vid djupa klimatskiften eller vulkanutbrott. Men det kan vara så att även de tidigaste jägar- och samlarfolken bidrog till utrotandet av mängder av arter genom sin jakt på större rovdjur och gräsätare som störde den ekologiska balansen nedåt i näringskedjorna. Att neandertalarna en gång försvann kan bero på att vår art utrotade dem, även om det inte är fastslaget. Vi har trots allt några procent neandertalgener i våra kroppar vilket säger oss att människan har parat sig med dessa neandertalare som oftast har föraktats trots att de knappast var så olika den nutida människan.

Evolutionsgenetikern Svante Pääbo, som för ett antal år sedan visade att människan bär på några procent neandertalgener, har några fascinerande avsnitt i sin bok Neandertalmänniskan där han funderar över ”människans essens”. Det verkar som om de människor som för 50 000 år sedan kom från Afrika över till den euroasiatiska landmassan (han kallar dem för ”nykomlingarna”, och de var de första ”moderna” människorna) bar med sig en ny kultur som var långt mer avancerad än någon tidigare – det gällde både vapen och konst. Pääbo grubblar över det faktum att inga neandertalare korsade öppet hav. Men de Homo sapiens/nykomlingar som vi härstammar från gjorde det och därmed återfinns neandertalgener i människor över större delen av jorden, från Eldslandet till Påskön.

Tänker man efter är det en oerhörd sak: Där är havet, inget land syns vid horisonten. Ändå var människor beredda att ge sig av ut i det fullständigt okända. Ingen annan känd djurart skulle göra något sådant.

Är det möjligen något i människans natur som drivit henne att alltid söka sig vidare och aldrig nöja sig? Om sådant kan man bara spekulera. Kritiker av begreppet Antropocen, särskilt från vänster, invänder gärna och hävdar att det är de samhällssystem som skapats genom makt och underordning, utsugning och berikning, som hotar biosfärens framtid. Uttrycket ”Capitoloscen” har lanserats för att peka på att kapitalismen, inte människan själv, är problemet.

Det ligger mycket i det. Den industriella kapitalismens själva logik kräver oavbruten kapitalackumulation. Gränserna för detta system respekterar inga fysiska, biologiska gränser. Så är det. Men fullt ut kan jag inte riktigt gå med på den vänsteranalysen. Jag fruktar verkligen att det också är något i själva vår art som har ett expansivt drag som kan slå över i ren hänsynslöshet. Människor gör ibland saker bara för att de kan göra det, för att de är så överlägsna andra varelser.

På 1800-talet fanns det ett par, tre miljarder vandringsduvor i Nordamerika. Under loppet av några årtionden utrotades de helt. 1896 dödades nästan en kvarts miljon duvor för nöjes skull av nöjesjägare. Den sista vandringsduvan dog den 1 september 1914. Hon hade ett namn, Martha.

Ingen av oss nu levande människor har blivit sedd av en vandringsduva.