Ledare: Vad är det för fel på politiken?

Jag har funderat på det ända sedan partiledardebatten i tv:s Agenda för några veckor sedan. Varför blir det inte intressant? Varför sitter till och med jag, faktiskt extremt intresserad av politik, och nästan somnar framför tv:n? Vad är det som gör att allt blir förutsägbart och att kommentarerna, både före och efter debatten, nästan enbart handlar om formfrågor?

Tidningarna fylls med spaltmeter om hur formkurvorna ser ut för respektive partiledare, hur de laddar inför kvällen och sedan, efteråt, den klassiska frågan om vem som vann. Vann vaddå? Som om det vore en boxningsmatch.

Dagen efter hade jag två välfyllda homepartyn med runt 40-talet personer i varje vardagsrum. Jag frågade hur många som hade sett partiledardebatten. Svaret var – ingen. Inte någon. Men alla var samhälls­politiskt intresserade.

Jag tror det finns ett allvarligt fel här. Både till form och innehåll. Något som faktiskt är farligt för demokratin.

Upplägget med två sidor låser fast oppositionspartierna i ett block som inte existerar. Sverigedemokraterna får en vågmästarroll som det är väldigt oklart om de kommer att ha efter valet. Alliansens partier tvingas in i ett blockpolitisk tänkande som omöjliggör egna, partiskiljande, uppfattningar. Det blir ointressant, rentav tråkigt.

Problemformuleringen från program­ledarnas sida ger prov på ett stuprörstänkande och en snuttifiering som inte existerar i verkligheten. Samhällets komplexitet, sammanhang och samband, går helt förlorad. Hur ska man kunna diskutera skatte­sänkningar utan att samtidigt se till vilka konsekvenser det får på andra områden? Hur ska man kunna prata om sjukvården utan att också prata om arbetsvillkoren för de som arbetar där?

Hur ska man kunna prata om välfärd om man inte samtidigt talar om den arme av kvinnor som med otrygga anställningar och otillräckliga löner ska bära upp den? Hur ska man beskriva segregationen i samhället och konsekvenserna för förskolan, fritids och skolan om man inte samtidigt pratar om bostadsbristen?

Hur ska man prata om arbetslösheten utan att tala om arbetstider och restider och administrationstider för alla enskilda val som ska göras till höger och vänster? Och varför ska man inte alls prata om den ökande gruppen människor med psykiska och fysiska funktionsnedsättningar och koppla ihop det med stressen och pressen på jobben?

Och arbetslösheten – hur hänger den ihop med arbetstiderna? För att inte tala om världen innanför och utanför landets gränser. Vi hänger ju ihop, eller? Rasismen, homofobin, det könsbaserade våldet. Allt det där som dagligen exploderar framför våra ögon. Är det inte politik? Och kulturen. Rätten att få vara en skapande människa. Kultur som en bärande samhällskraft, till försvar för demokratin och vårt värde som människor. Är inte det politik?

Jag får ett intryck av att omvärldsanalysen minskar i takt med att komplexiteten i samhället ökar. Den parlamentariska politikens synfält krymper. Det var väldigt tydligt i Almedalen i somras. Inget parti rörde sig utanför landets gränser. KD tog i några meningar upp EU. Det var allt. Inte ens Vänsterpartiet, som brukar ha internationell solidaritet som en stående punkt, överträdde landets gränser.

Kvar blir den privatekonomiska uträkning som ska ge dig information nog att välja utifrån din egen plånbok. Rädsla och osäkerhet ska hållas i schack med ökad konsumtion.

Jag tycker det är oroande. I tider av kris och hot finns det en frestelse i att backa. Tillbaka in i en trygg famn med välkända värden och tydliga roller. Familjen, där en man är en man och en kvinna en kvinna, som i sin tur definierar tydliga gränser kring ett ”vi” som står i motsatsförhållande till alla ”dom”.

Fascistiskt och nationalsocialistiskt förankrade partier erbjuder stugvärme i varje land. I Sverige heter de SD. Att i det läget se hur den etablerade politiken reducerar sig själv till finansiell förvaltare är ett nederlag för förändringskraften i demokratin. Politiken är inte hela livet men politiken borde handla om livet. I dess fulla komplexitet.
Gudrun Schyman