Jag är ingen kulturrelativist, det är liberalt nonsens. Vi ska aldrig acceptera heterosexistiska handlingar i kulturens namn, då går vi bara sexisters ärenden. Den antirasistiska feministiska ståndpunkten i den här frågan är förstås att stå fast vid sin ståndpunkt att patriarkala beteenden är dåliga. Hur man än vrider och vänder på det är valet att inte skaka hand med det motsatta könet ett uttryck för könsseparatism och heteronormativitet, vilket är problematiskt för mig som feminist.
En del feminister blir det inte, men jag måste erkänna att jag blir kränkt om en man inte tar mig i hand. Det hände en gång på vårdcentralen där jag jobbar i ett område som regeringen utsett som ”problemområde”. Jag blev lite ledsen, men sedan visade det sig att mannen i muslimsk fotsid klädsel, thawb, hade fått sig en rejäl nackspärr och inte kunde lyfta armen. Alltså, det är väldigt ovanligt att muslimer inte tar i hand med kvinnor i Sverige. Det motsatta är mycket vanligare, att män tafsar. Om jag måste välja så väljer jag hellre Yasri Khans version av sexism, det vill säga att inte röra mig alls. Vad är det med mäns händer egentligen? Antingen ska de ta i en fast man inte vill, eller så vägrar de fast man vill.
I Sverige hälsar vi på alla lika, hävdade statsministern. Men gör vi verkligen det? Och signalerar vi alltid jämställdhet mellan könen och kritik mot heteronormativitet genom våra hälsningar? Vad signalerar den så vanligt förekommande ”grabbkramen”, även utförd av svenska vita feministmän, det hårda ryggdunkandet på en halv meters avstånd, om inte latent homofobi? I så fall är den muslimska traditionen med män som smattrar kyssar på varandras kinder (vi pratar inte om luftpussar) långt mer progressiv och queer än den svenska manshälsningen.
BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS
Gillar du det du läser?
Swisha en peng till: 123 148 087 0
Men om vi lämnar hälsningspolitiken bakom oss, vad är det som händer? Man kan vara för både Mehmet Kaplans och Yasri Khans avgång, men man kan inte vifta bort det faktum att Sverige uppenbart lider av islamskräck. Vi ser det om och om igen. Det är som om vi inte kan se islam som en del av Sverige. Det märks när Nalin Pekgul och PM Nilsson med flera säger att Muslimska Brödraskapet har infiltrerat Miljöpartiet. Muslimer infiltrerar, kristna organiserar sig. Det märks när vi skriker om att islamism tar över Sverige, medan vi är helt lugna med att ett kristdemokratiskt parti (som typ tycker samma saker som många islamister) de facto varit med och styrt landet i åtta år.
Det märks när hela samhället plötsligt tar avstånd från Yasri Khan på feministiska premisser, trots att samma borgare alla andra dagar på året bekämpar feminism och till och med hade en icke-feministisk jämställdhetsminister.
Det märks när det är fritt fram att vara för Israels ockupation och att pusha för samarbete med SD, medan en muslim med dubiösa åsikter om fascistiska rörelser eller partier får avgå.
Regeringen samarbetar med Erdogan och högern vill vara med i en militärallians med honom, men en enskild muslim får inte hysa sympati för samma ledare.
Vita borgare får vara för förbindelser med Saudiarabien och vackla på frågan om det ens är en diktatur (som Carl Bildt gjorde 2012), men ve och fasa om en muslim skulle uttrycka samma åsikt.
Jag är ateist, jag vill leva i en sekulär stat. Visst finns det fundamentalistiska muslimer som vill skapa ett samhälle som jag aldrig någonsin kommer att acceptera. Men dessa är i en minoritet och besitter ingen reell makt. SD däremot sitter i riksdagen och lägger motioner om att begränsa demokratin, inskränka mediernas frihet, avskaffa ”pappamånader”, stoppa stödet till kvinnoorganisationer, förvägra homosexuella inseminering och rätten att gifta sig, tycker att kvinnor och män har biologiska skillnader och uppgifter, vill sänka abortgränsen och så vidare. Sedan har vi Kristdemokraterna som i många frågor tycker likadant som SD. KD och SD har tillsammans närmare 20 procent just nu. Så det handlar inte om svenska eller muslimska värderingar, det handlar om politik.
I min bokhylla hittar jag antologin Blågul islam – muslimer i Sverige. Skriven 1998 av flera forskare. Den gör mig deprimerad. Där förutspår forskarna en blågul islam, att en svensk islam kommer att träda fram med nya generationer av muslimer. Men snart 20 år senare så har det snarare skett en backlash. Folk gör allt för att islam inte ska få bli en del av Sverige, fastän religionen nu haft nästan 70 år kontinuerlig närvaro i landet. Även på de ateistiska vänsterkanterna är motståndet stort. Men när man inte tillåter islam att bli en del av Sverige, så bör man vara medveten om konsekvenserna. Att känslan av att inte tillhöra ökar, vilket ökar grogrunden för extremism. Så den som är rädd för fundamentalism borde tänka efter några varv.
