Detta uttalande kommer alltså samtidigt som Ulf Kristersson påstår att det inte råder någon sjukvårdskris i Sverige.
Dagens ETC har gått igenom läget i sjukvården i stora delar av Sverige. Krisen ser, i skarp kontrast mot statsministerns uttalande, ut att vara konstant. Karolinska larmar om platsbrist i cancervården, Region Gotland inledde juli med stabsläge och i Värmland beskrivs läget som “jättebesvärligt”.
Allra svårast att få ihop bemanningen i vården har man dock i norra Sverige. Så pass att invånarna i Norrbotten alltså rekommenderas att hålla sig friska tre månader varje år. Det är en fjärdedel av året som sjukvården knappt är tillgänglig. Vad är en kris om inte det?
Redan för två år sedan kom larmrapporter från Sunderby sjukhus, Norrbottens länssjukhus beläget mellan Luleå och Boden. En bra bit före semesterperioderna tvingades patienter på akutmottagningen ligga i korridorerna och dessutom hjälpa varandra. Vad är en kris om inte det?
Svensk sjukvård är fast i en ond spiral, även efter försommarens vårdstrejk som skulle ge sjuksköterskor, barnmorskor och flera andra arbetsgrupper bättre arbetstider och villkor. Sjukvårdspersonalen har inte haft en chans att återhämta sig efter pandemins krisläge och människor slits ut i raskt tempo.
Vården går idag ihop genom övertider och flyttade semestrar. När kroppen och hjärnan inte orkar mer väljer många att sluta, med resultatet att personalen som blir kvar får jobba under ännu mer pressade villkor.
En bidragande orsak för just Norrbottens personalbrist är konkurrensen från industrin. När villkoren är bättre och lönerna dessutom högre blir valet för många enkelt. Gräset är grönare i gruvan.
Arbetslivsforskare på Luleå tekniska universitet har nyligen studerat vilka faktorer som får människor att arbeta kvar i vården. De lyfter bland annat vikten av att basala behov som tid att gå på toaletten och prata färdigt med en patient blir bemötta.
Forskarna säger också tvärnej till många omorganiseringar som nära nog alltid leder till ökade sjukskrivningar och uppsägningar.
Samtidigt i hela Sverige: Vårdavdelningar slås ihop för att hushålla med de få resurser man har. Omorganiseringar över hela fältet.
Situationen i norra Sverige ser inte ut att förbättras i närtid, särskilt inte när regeringen över huvud taget inte erkänner krisens existens. Norrbotten riskerar att bli sjukvårdens ödemark och därmed gå samma öde till mötes som med tandvården.
Norr om Gävle kan man drömma om en tandvårdstid. Det är långt mer lukrativt för tandläkare att etablera sig i södra Sverige, där man kan bleka rika patienters tänder snarare än att laga trasiga i norr.
På grund av tandläkarbristen fokuserar Folktandvården i Norrbotten enbart på barn- och ungdomstandvård samt äldre och funktionsvarierade. Vuxna, även med värk, feber och infektioner får söka sig annorstädes.
Är det detta Ulf Kristersson ser framför sig också för sjukvården? En fjärdedel av året får patienter stå utan vård, september till maj erbjuds den bara till barn?
Det värsta är att statsministern antagligen inte skulle kalla ens det för en kris.
