”Det är med tungt hjärta vi nåtts av beskedet att den ungdom som avled efter skottlossningen i Farsta centrum lördags eftermiddag var en elev hos oss. För att kunna möta upp och hantera måndagen och alla de känslor det väcker kommer vi att göra om dagen.”

21 tomhylsor hittades efter dödsskjutningen vid den tunnelbanestation jag och min familj passerar varje dag. Ett barn har dött – igen.

Justitieminister Gunnar Strömmar besökte vår stadsdel i helgen och berättade att det sker en mobilisering från myndigheter och regeringens sida för att på olika sätt bryta den senaste tidens våldsutveckling. Bland annat handlar det om att ge myndigheter nya verktyg, till exempel möjligheten att använda hemlig avlyssning också för att förhindra och förebygga att skjutningar och sprängningar överhuvudtaget äger rum, förklarade han.

Kommer mer hemlig avlyssning att stoppa skjutningarna? Jag undrar.

Jag tänker på uttalanden jag läst från erfarna poliser, de senaste åren.

Som när polismästare Carin Götblad i en intervju med Dagens arena sa att människor har en övertro på repressiva saker och att socialtjänstens förutsättningar att arbeta förebyggande behöver mer fokus.

Eller som när kriminalkommissarien och gängvåldsexperten Fredrik Gårdare, som jobbat med frågan i 30 år, uttalade här i ETC nyhetsmagasin att tio extra vuxna i skolorna – som jobbar med de som är i riskzonen för att dras in i gängen – skulle göra större skillnad än fler poliser.

Justitieministern talar om åtgärder som längre och snabbare straff för att bryta mönstret – men nämner också att mer fokus bör läggas på de sociala insatserna.

Frågan är var de insatserna är? När ser vi dem?

Om politikerna faktiskt skulle lyssna på de otaliga uttalandena från poliser som efterlyser ett våldsförebyggande som präglas av ökade resurser till skolor och socialtjänst, vilken skillnad skulle det göra? Jag efterlyser att den frågan prövas.

I verkligheten sker det omvända. Den senaste månaden har lärare arrangerat demonstrationer i många delar av landet. Sveriges lärare har som ett av sina krav att regeringen ska skjuta till 12 miljarder kronor för att täcka det ekonomiska underskottet i skolan i landet. Motivet är inte höjda lärarlöner – utan en önskan om att få göra ett bra jobb. De uttalar att arbetsmiljön, de utökade arbetsuppgifterna och bristen på resurser tar knäcken på en redan hårt prövad lärarkår.

”Vi klarar helt enkelt inte längre att täcka upp för fler kollegor, vi kan inte pressa våra scheman mer, vi vill sluta tillverka egna läromedel på grund av ständig ebb i kassan och vi vill upphöra med att vara skolkuratorer, vaktmästare, administratörer, lokalvårdare och skolsköterskor!”

Det sa Sveriges Lärares ordförande i Umeå, Anna Olskog, under en manifestation för en tid sedan i sitt tal (publicerat av Tidningen Vi lärare) då hon var en av många som samlades för att protestera mot att kommunen – trots ett överskott på mer än en miljard – vill göra nedskärningar i skolan.

Anna Olskog talar om att det inte går att utbilda bort otrygghet och ohälsa, när man som lärare ensam ska möta alla behov i en grupp med alldeles för många barn: ”Det funkar inte – disciplin, hårdare tag eller konsekvenser kompenserar inte i en redan underfinansierad skola.” Hon talar om en utarmad skola, med färre skolbibliotek, där utbildade skolbibliotekarier lyser med sin frånvaro och där det har blivit svårt att få tag i litteratur till våra barn. Klasserna och barngrupperna har stadigt blivit större och speciallärarna har blivit sällsynta.

Några 12 miljarder fanns inte i vårändringsbudgeten från Gunnar Srömmers regering. Det blev några miljoner – ett svek mot lärare, barn och elever.

Så vad är det egentligen Gunnar Strömmer menar, när han talar om att det behövs mer fokus på sociala insatser? Jag undrar verkligen det!