När jag nämnde det där i en artikel och i sociala medier och konstaterade att i detta nya Sverige är det tydligen självklart att välbeställda familjer får sin städning subventionerad samtidigt som äldre behövande nekas färdtjänst – ja, då blev de mest frekventa reaktionerna att det hela beror på den kostsamma ”massinvandringen” eller att all välfärd borde privatiseras för att göra den mer effektiv. 

Jodå, jag inser att massor av människor givetvis fattar att det är bristen på klassisk fördelningspolitik och att för lite resurser går till välfärden, som har orsakat eländet för den där äldre kvinnan. Men det är som om denna massa av människor på något sätt blivit en tyst majoritet, vars syn på saker och ting inte kanaliseras av något av de större partierna. De verkligt passionerade reaktionerna på det jag skrev gick istället i det extrema marknadstänkandets eller i högerpopulismens fåror. Det är som att vi idag bara har att välja mellan dålig marknadsliberalism och ännu sämre högerpopulism. De världsbilder som har initiativet är Timbros eller SD:s.   

I slutändan är det emellertid just välfärdsfrågorna som avgör hur det går även med de flesta andra frågor. När välfärdssystemen känns pålitliga läggs grunden för ett mer progressivt samhällsklimat. Den som kanske vackrast formulerat den insikten är Olof Palme, som i ett av sina sista tal i nästan evangeliska tonfall ville förklara den effekt som jämlik och generell välfärd har på människor: ”Vi dras mot det ljusa och goda. Tid och ork frigörs att upptäcka andra människor. Trygga och befriade från rädslans och orons förlamning, kan vi låta livslusten växa och sprida sig inom oss och från människa till människa.”

Sviktar dessa välfärdssystem öppnar sig istället de liberala och konservativa avgrunderna. Liberalism och konservatism är förvisso hederliga ideologier, men när de helt dominerar försänks de verkligt avgörande samhällsfrågorna i djupaste skugga. Det finns forskning som tyder på att explosionen av högerpopulism i Sverige har rätt mycket att göra med den urholkade välfärden och känslan av ökad otrygghet. ”Både SD:s politiker och dess väljare kommer i högre grad än i andra partier från grupper som fått det sämre sedan 2006” konstaterade några forskare förra året på DN-debatt.

Den hårdare arbetslinjen, med utförsäkringar och sämre a-kassa, som drevs igenom av den doktrinärt marknadsliberala Reinfeldt-
regeringen och därefter finanskrisen 2008 lade en viktig grund för det högerpopulistiska genombrott som skulle komma och som numera definierar så mycket av all politik. Inte blev det heller särskilt mycket bättre under de rödgröna regeringarna från 2014 och framåt, i synnerhet när det gäller Försäkringskassans hårda linje. Och det där mönstret tycks finnas över större delen av västvärlden. Välfärden rullas tillbaka och ett missnöje blir synligt som tyvärr numera oftare växlas in i högerpopulism än i vänsterpopulism. 

Jag har skrivit det tidigare men jag upprepar det eftersom jag är säker på att det är helt avgörande: Den höst som nu kommer blir avgörande för vart svensk politik tar vägen framöver. Att Sverige idag är så mycket av ett högerland, beror till stor del på att välfärdsfrågorna nedgraderats i politiken. Men alla prognoser tyder på att behoven i vård, skola och omsorg ökar drastiskt framöver. I barnomsorgen vittnar en majoritet av undersköterskor i Kommunals enkäter om att bemanningen är otillräcklig någon gång i veckan och en tredjedel uppger att bemanningen är otillräcklig varje dag. Situationen har försämrats under senare år. Att det förskoleuppror som pågått ett bra tag nu uppmärksammats så lite av politikerna är faktiskt direkt häpnadsväckande. 

I äldreomsorgen står krisen för dörren. Det är svårt att rekrytera personal. I en stor forskningsrapport som kom 2015, ledd av Marta Szebehely, konstaterades att arbetsvillkoren inom svensk äldreomsorg har försämrats under senare år och ”är nu på flera punkter sämre i Sverige än i våra nordiska grannländer”. IVO, Inspektionen för Vård och omsorg, konstaterar i sin årliga rapport att det saknas personal i äldreomsorgen och att personalen inte har fått tillräcklig utbildning. Detta är läget samtidigt som vi vet att Sverige står inför en snabb ökning av antalet äldre.

Jag ska inte räkna upp alla andra välfärdskriser, i skolan eller sjukvården. Men jag menar att om inte välfärdsfrågorna hamnar i den politiska debatten absoluta centrum, så kommer det att försvaga engagemanget även för klimatkrisen eller kampen mot rasismen. Jag tror att det finns en tyst majoritet som är trött på att detta land är ett högerland, fångat mellan Timbro och SD.