För personalen på förskolor kan det bli speciella skofrågor. En hel del av arbetstiden kan gå till att klafsa omkring i leran på en gård eller i vätan i en skog när ungarna ska ut på någon utflykt.
En undersköterska på ett sjukhus kan lägga ut många tusen kronor av egna pengar under ett arbetsår på just skor. Men sällan får de dessa skor av arbetsgivarna. I mindre än tio procent av kommunerna står arbetsgivarna för fria arbetsskor.
Det är faktiskt helt absurt att det är på det här sättet.
Förra året togs frågan upp på Socialdemokraternas kongress och blev rätt uppmärksammad och Kommunal driver frågan hårt. På Facebook finns flera sidor där folk i vården ilsket driver skofrågan.
I juni i år bad regeringen Arbetsmiljöverket utreda frågan om fria arbetsskor och i oktober kom utredningen. Där slogs det häpnadsväckande nog fast att fria arbetsskor inte är nödvändigt. Verket ansåg det inte bevisat att det finns ett klart samband mellan skor och förslitningsskador. Många välfärdsarbetare blev ilskna och Kommunal fortsätter att driva krav på fria arbetsskor.
Ty om det är något som kännetecknar vård och omsorg så är det ju det ständiga gåendet och ibland till och med springandet, genom korridorer, in och ut ur rum, med mat och mediciner och när någon larmar. Ibland ska tunga sjukhussängar skjutas runt i korridorerna och att få en sådan säng rullad över en oskyddad fot är inget vidare. Ofta ska någon lyftas.
Från mina sjukhusvistelser minns jag lyssnandet efter fotsteg i korridoren, särskilt när man låg där och hade larmat. Ibland slamrandet av någon sorts tofflor, ibland mjukare och mer hasande. När jag blundar ser jag sjukhuset framför mig: Det eviga gåendets plats i världen.
När jag vaknade upp ur en respirator i december förra året minns jag undersköterskan som hade vakat över mig. Vi pratade faktiskt om fria arbetsskor.
Jag har jobbat en del på industrier. På SKF i Katrineholm för länge länge sedan var det självklart att företaget stod för kängor med stålhätta. Jag stod och lastade skrot på en vagn med en stor magnet – skrotet skulle smältas i de stora ugnarna – och ibland hände det att en tung skrotbit damp ner på fötterna. Hade jag haft vanliga gymnastikskor skulle jag väl ha skadats ordentligt. Självklart kunde man dra på sig kängor med stålhätta på skiftena.
Men för de mestadels kvinnor som jobbar i välfärden är det inte någon självklarhet med fria arbetsskor. Varför? Jodå, jag kan förstå att det ligger närmare till hands att en truckförare på en industri eller en brandman har tillgång till fria arbets/skyddskor: Risken för plötsliga, svåra olyckor är verkligen större där.
Å andra sidan är det inte alls samma gående och springande på en industri som det är på ett äldreboende, en förskola eller ett sjukhus. Att en patient kräks på sköterskans skor är ingen katastrofal olycka som lemlästar en människa. Men är det ens egeninköpta skor blir det både jobbigt och dyrt.
Kvinnodominerade arbetsplatser i vård och omsorg dras med ett mångtusenårigt genusarv. På något sätt är det hemmets logik som ännu präglar dessa arbetsplatser. I sitt eget hem har man ju inte precis några arbetsskor på sig. Men det är precis som om sjukhusmiljöer och äldreboenden släpar på ett arv från den traditionella reproduktiva sfären och det kanske är en delförklaring till att något så självklart som fria arbetsskor förefaller vara en sådan omöjlighet att få igenom.
Under pandemin växte det litet här och var fram en krisinsikt om att på tok för lite resurser går till vård och omsorg. I min enfald trodde jag ett bra tag att pandemin faktiskt skulle resultera i att ordentligt mycket mer skulle satsas på verksamheterna. Sveriges kommuner och regioner (SKR) varnade för att det skulle behövas tiotals miljarder i tillskott bara för att bibehålla kvaliteten på nuvarande nivå.
Men, men – under valrörelsen dränktes sådana frågor helt av skottlossningar och elpriser och var praktiskt taget inte närvarande i debatterna. När sedan Tidö-regeringen lade sin första budget visade det sig – inte oväntat – att välfärdsfrågorna var starkt nedprioriterade. En socialdemokratisk budget hade säkerligen satsat mer på välfärden. Men jag fruktar tyvärr att det heller inte hade varit tillräckligt.
Fria arbetsskor – det kommer något symboliskt över frågan. Fria arbetsskor innebär att arbetet inom vård och omsorg uppgraderas i värde och tar ett steg ut ur de traditionella könskontrakten.
