I några dagar hade jag suttit och försökt författa något peppande, ett slags poetisk appell för de frågor föreningen driver, men det visade sig stört omöjligt. Över mig hängde de döda i Israel och i Gazaremsan. Den blodiga och fullständigt barbariska attack som Hamas genomförde på morgonen den 7 oktober hade gjort mig, och många med mig, liksom förstummade. 

Att terrorrörelsen Hamas vuxit fram som en ond växt ur det israeliska förtrycket av det palestinska folket inser de flesta, i alla fall borde de inse det. Men detta faktum ursäktar inte, kan aldrig ursäkta, det mördande som Hamas terrorkrigare begick. De första dagarna efter attacken kändes det svårt att ens nämna den israeliska kolonialismen; Hamasdåden släckte ut sådana perspektiv. När judar i Sverige är rädda för att visa att de är judar, eller när en muslim i slöja blir bespottad på en gata, då är botten nådd.  

Ytterligare några dagar senare började effekterna av det israeliska svaret på attacken också skymma blicken. När helt oskyldiga palestinier dras fram ur rasmassorna efter bombflygets härjningar i världens största utomhusfängelse – Gazaremsan – lägger sig nya massakrer på den som nyss inträffat. 

Jag satt där vid datorn och försökte skriva ett poem som skulle kunna läsas upp på Reformisternas årsmöte – men vad skulle jag kunna säga, som överhuvudtaget stod i proportion till den dubbla tragedi, det dubbla övergrepp som drabbat civila, både judar och palestinier, som äger rum inför ögonen på oss alla? Hur skulle jag ens kunna tala kritiskt om ekonomisk åtstramningspolitik i mitt eget land när folk i tusental dött och dör i ett krig i mellanöstern? Det kändes helt enkelt futtigt.  

Lager efter lager avblodiga konflikter lägger sig nu över allt tänkande. När man träffar folk är det i första hand knappast en statlig grön investeringsbank eller ökad statsskuld och sociala investeringar man pratar om. Det är våldet. Vare sig det äger rum i Mellanöstern eller i det Ukraina där en imperialistisk stat dödar civila – eller i Sverige, där gängskjutningarna alltmer skördar oskyldiga människor eller alltmer avlägsna anhöriga till något förbannat nätverk och hämndaktionerna staplas på varandra tills man inte längre kan skilja illdåden från varandra. 

Kriser av det slag där oskyldiga direkt dör på grund av hämningslöst våld, tenderar att släcka ut nästan alla andra frågor. På annat sätt kan det på sätt och vis inte vara, i varje fall i krigets och terrorns första ögonblick. All empati i oss är med de döda och de efterlevande. Men resultatet av varje sådan kris är att all politik trycks högerut, mot det auktoritära, mot repression och våldsamma svar på våldsamt våld. Ända tills vi nästan bara har dessa frågor, ja dessa hämndtankar, i huvudet. Vilket innebär att all slags höger bara har vunnit ännu en seger: Den som gör att progressiva människor knappt orkar tala om välfärd, om sociala investeringar, om en politik som skapar de anständiga livsvillkor som i allra sista hand ändå är en avgörande förutsättning för att världen själv ska kunna bli mer fredlig. 

Om detta skrev jag till slut ett långt poem som jag läste upp från en talarstol. Jag såg i dikten framför mig en människa som oskadd vandrar genom alla blodiga konflikter, som scannar allt detta lidande, en människa som är ditt universella jag så som det uppgått i idén om en universell soldaritet som härbärgerar alla identiteter, alla folk. Ett kroppslöst, föreställt kollektivt jag som är närvarande i varje blodig konflikt, i varje gängskjutning och de döda den lämnar efter sig, men också i sjukhuskorridorerna där undersköterskor leder stapplande sjuka människor genom underbemannade sjukhus eller i beslutande församlingar där budgetar läggs fram som ställer in framtiden för hela kollektiv. Ett slags solidaritetens oskadda ängel, som ser allt, hör allt, men alltid bara finns där och säger oss att de dagliga striderna för drägliga levnadsvillkor, varhelst de förs, i slutändan är en avgörande förutsättning för att krigen och våldet ska kunna förhindras. 

Den dikten läste jag upp. Jag tror att åhörarna förstod vad jag menade: att ordet välfärd är alldeles för litet och svagt för att fånga den oerhörda kollektiva och solidariska ansträngning som ligger i det.

Jag tänkte på en vattenledning i Gaza, på en dialysapparat i Tel Aviv, på ett sjukhus i Kiev.