Det är nu eller aldrig, för den som vill stoppa ett regionalt storkrig där Israel och Iran till sist står öga mot öga, utan att kriget förs primärt genom proxygrupper Hizbollah och Hamas, utan att dolkstötarna utdelas med hjälp av Mossads komplexa operationer (som när Hamas ledare Ismail Haniya sprängdes i Teheran). 

Vi vet att Benjamin Netanyahu vill eskalering, han vill ha det här kriget, som råkar sammanfalla med både hans hökiga doktrin och politiska överlevnad. 

Kanske har den Israeliska regeringen strävat mot fullskalig konflikt med Irans styrande mullor ändå sedan 7 oktober? 

Det är oklart om Iran haft en direkt roll i planeringen av terrorn som flödade från Gaza, men det är helt klart att iranska oljepengar byggt upp kapacitet att orsaka massdöd, samtidigt som Hamas drillats i militär kompetens av de konsulter från revolutionsgardet som sedan decennier rör sig som gräshoppor mellan den reaktionära och på alla sätt avskyvärda regimens allierade. Hamas vore ingenting utan Iran.

Netanyahu väljer nu att tala direkt till det iranska folket. Han säger att han är deras vän. Han säger att Israels ärende inte har med dem att göra, utan med deras förtryckare. Han förebådar en ny ordning, en möjlighet till demokrati. Problemet är att även iranier sett vad som sker med palestinierna i Gaza. Netanyahu är inte deras vän, han är den som är ytterst ansvarig för att de förlorar sina hem och sina barn. Libaneserna upplever samma vänskap. De uppmanas befria sig från Hizbollah. Men det är israeliska bunkerknäckande bomber som borrar sig ner genom deras lägenheter och familjemedlemmar. 

Netanyahu har alltså en viss utmaning, försiktigt uttryckt, när han plötsligt ber om att bli sedd som den som kommer med frihet och försoning. Självklara humanister är sällan föremål för utredning av FN-domstolar, misstänkta för folkmord och etnisk rensning. 

Netanyahu utgår även från en faktor som han inte formulerar högt. Det är att han ska slippa möta Iran på egen hand. Israels allt mer uppenbara färdplan mot total konfrontation med Iran förutsätter att USA gör gemensam sak, att den globalt starkaste vapenmakten ska göra processen kort med samtliga konventionella resurser som skulle kunna skada Israel. Och sådana resurser finns, den senaste robotattacken avslöjade för alla – även för den israeliska allmänheten – att det nästan mytologiserade luftförsvaret inte klarar av att sänka alla robotar, om de blir för många och färdas för snabbt. 

Tillsammans färdas de mot avgrunden. 

Sionisterna ska förintas, varnar Iran.

Iran kommer få betala ett högt pris, varnar Israel.

Kriget som är så nära skulle kunna få enorma konsekvenser. En är att det kan fälla avgörandet i USA:s stundande val. Hur många väljer då bort Demokraternas mjukare kandidater till fördel för en hypermaskulin flåbuse? Hur många kan ens tänka sig att rösta på en kvinna om det militärindustriella komplexet börjat mullra under den egentligen rätt tunna amerikanska jämställdheten? 

Men ändå, den största farhågan ligger i hur detta krig kommer att föras. 

Iran lär försöka angripa israeliska intressen utomlands. Mossad hävdar som bekant att det är Iran som skickar svenska gängkriminella att utföra attentat mot ambassaden i Stockholm. Men målen kan lika gärna vara judiska, som synagogor och skolor, för en antisemitisk stat applicerar en antisemitisk agenda när den riktar sin terror. (Och, tyvärr nödvändigt att poängtera, den som hyllar Hamas, Hizbollah eller till och med moderskeppet Iran som något slags positiv avkolonialiserande tillgång slutar upp bakom just denna agenda.) 

Netanyahu har inte visat sig förmögen till återhållsamhet. Inte heller IDF. Inte heller Mossad.

Vad händer om en robot från Iran slår ner där den orsakar maximal skada? 

Eller om ett terrorattentat i Sverige eller i annat land skulle kosta hundratals liv? 

Riskanalysen kan inte stanna vid att ”Mellanösterns enda demokrati” skulle uppvisa återhållsamhet, nöja sig med precisa angrepp på oljeraffinaderier eller revolutionsgardet. Netanyahu har inte visat sig förmögen till återhållsamhet. Inte heller IDF. Inte heller Mossad. Vedergällningen skulle snarare vara måttlös. Och då måste vi på allvar begrunda att Israel förfogar över kärnvapen. (Samtidigt som det är en oändlig lättnad att Iran av allt att döma inte nått längre än att anrika stora mängder uran.)

Vågar vi lita på Netanyahu?

Vem skulle han lyssna på i en avgörande situation?

Vem kan tvinga bort hans finger från den röda knappen?

Den som inte ställer de frågorna just nu, den som inte förstår nödvändigheten, har förblindats av sin övertygelse att Israel alltid, oavsett vem som fattar besluten, är en god kraft i en ond värld.