Nog för att den skumpiga spårvagnstrippen över Göta älvbrons krön doftar eftersatt öststat, men det tar trots allt bara fyra-fem minuter från Hjalmar till Centralen. Tyvärr får farsgubben vatten på sin kvarn om man med dödsförakt förvillar sig in runt Backaplan till fots. Grannkvarter i Kvillebäcken blev symbolområde i 
gentrifieringsbråken, men inte många kommer gråta för att Backaplan får nytt liv.

Någon minut därifrån, i riktning mot Wieselgren, ligger en radda verksamheter som mentalt känns betydligt längre bort. Butiken Lust och passion som kombinerade smakessenser för sprit med fluffiga raffset omvandlades först till vinbryggarmekka, men säljer nu pryttlar för ölnördar. Det kanske kan tolkas som gentrifiering, men är onekligen en rimlig samtidsanpassning. Kemtvätten, som figurerade i den miniserie där Gustaf Skarsgård gjorde ett särdeles uselt försök att snacka göteborgska, har fått nya skyltar – men ännu inte puttats bort från området. Närliggande fiket hör inte till någon kedja.

Unika småbutiker ger en levande stad. I Majorna finns ännu några mindre flådiga krogar som inte tillhör något miniimperium. Jag förhåller mig ytterst tveksam till om det var mysigt och fikades mycket i Haga 1648, såsom vimplarna över gågatan påstår, men caféerna är fina turistmagneter. Betydligt skojigare än Avenyn som bara blir allt sorgligare i sin utpräglade likriktning – innan expressbussarna rullar in framåt helgkvällarna är den så kallade paradgatan bra död. Och Nordstan, suck, har blivit ett politiskt slagfält.

Hart när varenda större stad ser också allt mer likadan ut på skyltfönsternivå, det måste komma en backlash. Innehållet på Köpenhamns Strøget och Berlins Ku’damm skiljer sig knappt åt. Vad är det att tävla med? Hit får vi dessutom inte ens de riktigt fräcka märkesbutikerna, bara fler billiga trikåtoppar och gubbkalsonger.

Köpcentrum suger åt sig stressade nutidskonsumenter, det är ju så praktiskt! Den som lyckas hitta ut på rätt sida av Frölunda torg har förmodligen lyckats med sina ärenden. Det är nog bäst, utanför är det nämligen inte mycket att beskåda.

Köpcentrum bäddar också för ett fortsatt bilberoende. Eriksberg får anses vara en fräsch del av stan, men den som behöver göra inköp måste släpa hoj, barnvagn, eller permobil över en deppig kurva till en jätteparkering. Väl där väntar exakt det du väntar dig, förutom ett lite otippat slöjdinslag. Hur kunde det bli såhär, i nutid?

Lillebror Mölndal har gett tristesshopparna en ny våt dröm: Mölndal galleria. Om vi släpper det omöjliga namnet så är utbudet ungefär precis så generiskt som du tror. Hipphetsfaktorn är obefintlig från start.

I norr vräker Kungälv på helt utan hämningar och smaskar upp 37 000 kvadratmeter och 1 200 parkeringsplatser. 100 dörrar slås upp samtidigt under nästa år. Det blir intressant för stadens småhandlare, lycka till.

Annars är trenden inte nödvändigtvis att maximera köpcentrum. Diskussionerna handlar idag ofta om kluster, alltså hur många affärer det är rimligt att ha på en och samma plats. Det blir rätt många ändå. Göteborg har lite känsligare trendnos än kranskommunerna och Nya kulan i Gamlestaden ska i stället vara ett ”handelskvarter”. Man har förstått att Ikea-savannerna inte skulle kännas mer som en fest för själen om de placerats på mer attraktiv mark. De kan aldrig bli hippa.

Och hipphet spelar roll här. Ingen kommer vilja bygga ett köpcenter i Haga. Ingen planerar nytt Allum i Majorna eller Linné. De mer finkulturella ändarna av stan skulle betacka sig från sådana vulgariteter och det är givetvis riktigt. Frågan för utveckling av aningens mer centrumavlägsna delar är var gränsen går till storparkeringar och köplådor. Gamlestadens handelskvarter blir förstås finare än värstingvarianterna, men det är oklart hur länge närliggande brokiga kommers består. Det är den senare som faktiskt fått folk från andra delar av stan att sätta sig på elvan i riktning Bergsjön en lördag.

Förutom det obscena i att köptemplen uppmanar till etiskt obrydd shopping som underhållning mitt i klimatkrisen, så utarmar de utbudet utanför och förnekar området all form av stadskänsla.

Staden kan genom detaljplaner påverka även andra byggherrar. Kräv fler insprängda verksamhetslokaler i nya områden. Slå vakt om det lilla. Lämna plats åt dem som gett området sin färg sedan tidigare och släpp inga bygglov till parkeringsöknar. Än så länge finns tjänster och handel i liten skala i en del av de mindre likriktade hörnen av stan och däri ligger platsens egenvärde. Dessutom slår Ali Babas falafel donkens stinkande flôt med hästlängder.