Alltihop brann upp! I skogarna i Västmanland. Fast, verkar det som, det hade varit möjligt att stoppa. I mina ögon är det som en ond saga: Alliansens projekt med ”Sverige” gick upp i rök. Alliansen, som inte vill prata om klimathotet och uppvärmningen. Alliansen som lockar med ständigt sänkta skatter, tills det visar sig att vi gemensamt borde ha ägt ett eller två vattenbombarplan och många fler helikoptrar för att bekämpa de bränder som förmodligen kommer att bli allt vanligare. Alliansen som tänker gå till val under parollen ”regeringsduglighet” medan de, när det oförutsägbara inträffar – som det alltid gör – visar sig stå med skägget i brevlådan.
Det är en månad kvar till valet. Jag har som journalist följt valen sen 1968 och jag har aldrig varit med om maken till likgiltighet. Jag ser en affisch med Jan Björklunds stylade ansikte. Under hans nuna står det: ”Rösta för skolan.” Och jag tänker att Folkpartiet verkar ha noll fingertoppskänsla – den sista jag skulle rösta på för att reformera skolan vore Jan Björklund. Lever de i en helt annan värld än min? Troligen.
De politiska utspelen, från båda sidor, liknar allra mest reklamkampanjer. De presenterar olika lockvaror, elbilar, körkort, jobbsatsningar, pengar satsade hit eller dit, allt hämtat ur den till synes outsinliga skattkista som är våra skatte-pengar och som de använder för att finansiera sina lockvaror. Politiken har sugits in i underhållningsbranschen och för mig är det en gåta hur det kunnat hända, varför politiken gått med på att låta sig utarmas på detta sätt.
Vi, eller i varje fall jag, vill att de politiska partierna ska berätta om sina visioner för framtiden, vad de ska göra åt klimathotet, de ungas förtvivlan, tanken på att allt färre kommer att behövas i arbetslivet: hur kan man då driva en jobblinje? Ska vi ha medborgarlön? Sex timmars arbetsdag? Hur ska vi fördela välfärden i framtiden nu när vi är rikare än någonsin, medan allt fler slås ut? När klyftan mellan män och kvinnor ökar igen. ”Fördelning” verkar vara tabu hos de flesta partier. Hur ska vi ta itu med att storföretag och finansvärld dominerar vår vardag? Dem vi aldrig valde? Hur ska vi begränsa bankernas makt? Allt som egentligen angår oss verkar borta från detta val, istället presenterar man för tillfället lockande utspel, vilka i mina ögon förminskar hela idén med partipolitik. Detta borde inte vara en Idol-tävling åt vilken vi gäspar därför att de tävlande kandidaterna är så förutsägbara och dötråkiga. När Aktuellt i tv ställer två motståndare mot varandra och låter dem ”debattera” slutar jag automatiskt att lyssna därför att de är som två uppskruvbara leksaker, som på order börjar kasta ord på varandra. Vem bryr sig?
Det är som om verkligheten för länge sedan sprungit förbi både politiska partier och medier, medan båda försöker upprätthålla en utspels-politik och en bevakning som dög för tjugo år sedan, men som inte duger längre. Vi vill ha folktalare, tribuner, visioner, några som älskar livet och har som idé att göra det uthärdligt för alla, som vågar förlora val för att de verkligen tror på något, som vägrar vara tv-mässiga, men istället är fulla av vilja att förändra.
Själv är jag helt upptagen av att försöka förstå vad människorna i Västmanland egentligen utsatts för – det kunde så klart ha varit jag som förlorade skog för att alliansen försummat glesbygden – och ohyggligheterna i Gaza, där en stråle av hopp äntligen tänts; sociala medier har äntligen fått människor att inse vad palestinierna utsatts för i decennier. Så länge etablerade politiker och medier hade makten kunde de ”avskriva” palestiniernas helvete, nu har världsopinionen äntligen vänt. Jag är inte säker på att medier och politiker fattar vidden av vad som hänt, hur deras så kallade trovärdighet är i gungning. Varför ljög ni? År ut och år in?
Så när jag går förbi en valaffisch där en photo-shoppad, äppelkindad Jan Björklund uppmanar mig att ”rösta för skolan” tänker jag att jag så klart ska rösta vänster och rödgrönt, att demokratin är det viktigaste vi har, men att den är j-t misskött av våra partier och att det nu är upp till oss om vi vill förändra alltihop eller gäspa ihjäl oss. Jag är arg på socialdemokraternas feghet, men tanken att jag en dag ska kunna vakna i ett land där Carl Bildt inte längre är utrikesminister gör mig, trots allt, full av kampberedskap.
PRENUMERERA PÅ ETC HELG
Den här artikeln kommer från veckans ETC Helg, som du kan beställa i pappersformat här. Tidningen finns också i vår Androidapp och Ipad/Iphoneapp.
Vill du prenumerera för under 12 kronor numret? Skicka ett mejl till kundtjanst@etc.se.
