Jag är imponerad och rörd, utbildningsminister Mats Persson (L) är frustrerad och störd.

Ungefär så kan reaktionerna beskrivas; de två läger som demonstrationerna har gett upphov till. I det ena ser man en manifestation av demokratin, i det andra ett hot mot den.

Mats Perssons meritlista som utbildningsminister är egentligen ett kapitel för sig, men låt oss ändå dyka ner i några av hans bedrifter.

Han har sågat fristående kurser i humaniora och föreslagit att tekniska utbildningar ska få högre anslag, och därmed varit tydlig med att det finns bra och dålig kunskap. När Chalmers i höstas beslutade att förbjuda politiska demonstrationer – ett beslut man sedan backade från – fick högskolan stöd av Mats Persson.

De senaste veckornas protester, enligt mig en väntad respons på den undermåliga hanteringen av Gazakriget, har fått honom att på nytt vädra önskemål om begränsad yttrande- och demonstrationsfrihet.

”Man har passerat en gräns [...] när man har attackerat en ambulans”, sa han bland annat till SVT (trots att uppgifterna om attacker mot en ambulans var felaktiga) häromveckan.

I maj riktade han skarp kritik mot demonstranterna, men också mot de 50 forskare i Lund som visade sitt stöd för aktionerna medelst en debattartikel i Sydsvenskan. ”De där forskarna borde skämmas”, sa Persson då.

Det är två väsensskilda uppfattningar vi ser.

Forskarna beskriver aktionerna som “en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”. De verkar känna det jag känner: äntligen reser sig folk ur soffan och gör något i verkligheten istället för att, på sin höjd, ägna sig åt Instagramaktivism.

Mats Persson, däremot, tycks se att demokratin är hotad och att friheterna därmed behöver stramas åt. Jag undrar nyfiket om demokratin dog i demonstrationsvågen 1968 och varför jag i så fall inte läst något om dess återupprättande, för visst lever vi i ett demokratiskt samhälle nu?

Det är i alla fall tydligt vilken tes regeringen jobbar efter och därmed ledar stöd för. Man har bestämt sig för en riktning – den auktoritära – och tar varje chans man kan att hitta stöd för den.

Victor Pressfeldt, doktorand vid Lunds universitet, har bevakat studentdemonstrationerna där närmare än något av mediehusen, och lyckats visa att polisen vid minst två tillfällen uppgett felaktiga uppgifter.

Mats Persson upprepade felaktigheterna i Aktuellt och påstod dessutom att universitet har tvingats stänga. I hans huvud rådde anarki, i verkligheten rådde demokrati: medborgare som – äntligen – gjorde lite väsen av sig.

Det vi bevittnar nu är ett misslyckande inte bara från utbildningsministern och regeringen, utan även från polisen och media.

Vi har fått så tydliga tecken på att Tidöpartierna vill begränsa demonstrationsfriheten – bland annat genom att förbjuda klimatengagerade att jobba på myndigheter – men ändå är vi så dåligt förberedda.

Är det inte en rimlig förväntan att polisen ger korrekta uppgifter i känsliga lägen, eller att journalister har förmågan att granska sanningshalten i rapporterna?

Det senare hade varit enklare om fler faktiskt var på plats vid demonstrationerna. Jag tror att de här aktionerna är en vändpunkt – som vi borde glädjas snarare än förfasas över – och när vi ser tillbaka på dem kommer vi att undra varför inte fler var där.

Jag kan varmt rekommendera ett besök vid någon av tältlägren. Om du liknar mig kommer du att bli rörd av att så många människor känner så starkt för något att de är beredda att stå upp mot polisvåld och ministerraseri.

Lägret på Vasaplatsen i Göteborg har förstås döpts till Gazaplatsen. Studentprotester och ordvitsar utgör inte hot mot demokratin – det gör däremot Mats Persson.