På ett sätt fick vi rätt, många kontorsarbeten skulle komma att försvinna men vi hade ingen aning om att nästan alla andra arbeten i stället skulle komma att innehålla skrivmaskinsorienterade arbetsmoment. Inte heller visste vi att en viktig del av vår kommunikation och interaktion skulle utspela sig i sociala medier vilket kräver färdigheter på tangentbordet. Jag hade heller ingen aning om att mitt liv till stor del skulle kräva mycket tid bakom tangentbord, som kulturarbetare, vuxenstuderande, doktorand, politiker, ledarskribent på ETC Bergslagen… Pekfingervalsandet har förföljt mig länge. 

Oavsett vilka vägar som livet bär oss vet vi inte vilka kunskaper som kommer att behövas i framtiden. Exemplet påminner om att det är omöjligt att förutse framtidens viktiga kunskaper. De som utformade skolans innehåll på 1970-talet visste inte ett dugg bättre än vi elever hur framtiden skulle gestalta sig. Samma problem har dagens politiker och skolledare. 

Innehållet i vår tids så kallade kunskapssamhälle är svårgreppbart. Därför måste man förstå utbildning i högre utsträckning som en helhet, som något som ständigt måste omformas och anpassas till växande, nyfikenhet och förändring.

Alla har rätt att känna tillfredställelsen av att vidga sitt vetande och sina insikter med hjälp av litteratur, information, samtal, fantasi och eget skapande. Möten med kamrater och vuxna med andra livserfarenheter än en själv är ovärderligt.

Det livslånga lärandet bygger på kännedom om den egna kunskapsinhämtningen och innehåller nya förklaringar och nya perspektiv i en process som aldrig tar slut – en slags inkluderande bildningsprocess. 

Hur man ser på bildning och på utbildning har på senare tid blivit en alltmer partipolitisk fråga med en höger- och vänsterdimension.

Borgerligheten betonar en mer auktoritär skola som vill mäta, sortera och förformulera elevernas inlärning medan vi vänsterut mer vill betona människans hela utveckling, allas möjligheter till en bildningsresa och en bredare kunskapssyn. Detta är en avgörande skillnad som syns både på nationell och lokal nivå. 

Ett exempel är diskussionen om grundskolans målsättningar i de kommunala inriktningsmålen vid senaste kommunfullmäktigemötet i Hällefors. Högermajoriteten, med Moderaterna i spetsen, utmärkte sig genom att enbart beskriva skolans mål som möjligheter till ”fortsatta karriärval” och ett sätt att skapa ”ökade förutsättningar för företagens framtida rekrytering”. 

Trots kritik mot att elevernas utvecklingsbehov i det närmaste var osynligt valde högermajoriteten att anta denna på många sätt märkligt formulerade målsättning. 

Vid en jämförelse med grannkommunen Ljusnarsberg, som har ett vänsterstyre, betonas där vikten av att barns och elevers inneboende nyfikenhet, initiativförmåga och självförtroende utvecklas. I Kopparbergs skolplan finns ett helhetsperspektiv där också ekologiska, sociala och ekonomiska samhällsutvecklingsperspektiv finns med på ett väl avvägt sätt. I Hällefors lyser detta med sin frånvaro.

Dessutom är Hällefors kommun huvudman för en folkhögskola som har en unik potential att skapa förutsättningar för bildning. Om detta nämns inte ett ord. I stället nås vi upprepade gånger av oroväckande beskrivningar av dess sjunkande kvalitet. Är detta också en konsekvens av högermajoritetens kunskapssyn? Att utveckla livskraftiga lokalsamhällen i Bergslagen handlar till stor del om att skapa förutsättningar för bildning och ett livslångt lärande.