Till och med när texten endast berör stadskärnors hantering av trafik, och jag alltså bor i området jag skriver om, anser många att jag bör vara tyst kring trafikfrågor. Trots att det kan bli utmattande har kritikerna, faktiskt, en inte oviktig poäng.

Som stadsbo är jag van vid att ha såväl bussar som tunnelbana nära mig och kan cykla eller gå en stor del av resvägarna. När jag i helgen besökte min hemort, Åkersberga, blev jag (ännu en gång) bittert påmind om hur det är att bara ha ett alternativ som måste fungera, då jag efter signalfel fick stå och frysa i nästan timme för att sedan inte komma på den supersena och snabbt överfulla ersättningsbussen. En kvinna bredvid mig kunde knappt tygla sin ilska då hon råkat ut för samma sak tidigare samma dag.

I sådana lägen är det förståeligt att lätt bli irriterad på stadsbor som kritiserar bilar när de själva oftast kan hitta andra alternativ om en buss uteblir. Likadana smidighetsexempel kan vi hitta kring flyget, där storstadsbor har direktlinjer som många andra inte har. Som exempel kunde jag nyligen flyga från Skellefteå till Stockholm på en timme (cirka 3 timmar totalt mellan stads–kärnorna) till samma pris som jag betalade för tåget, där en enkel tågresa kräver över 9 timmar och minst ett byte till buss.

Det är nästan självskrivet provocerande att någon utan samma utmaningar ska kritisera och vilja motverka en persons smidigaste transportmedel. Det är ett klockrent exempel på målkonflikt mellan individens reella eller uppfattade behov. Jag skriver uppfattade eftersom många inte reflekterar över hur mycket tid och energi en bil kräver, inte minst i arbetstimmar för att betala för den, men också då många väljer bil helt i onödan.

Det är trots allt inte bara landsbygden som har bil; en studie visade att 25 procent av befolkningen står för över 90 procent av alla bilresor i Sverige och förarna är relativt jämnt fördelade mellan stad, förort och landsbygd. I städerna skulle inte minst ambulans, polis och brandkår kunna gynnas av minskad onödig trafik.

Idag har vi byggt in oss i ohållbara system, som behöver brytas. Förr i tiden gick det tåg till Skellefteå, och billigt och snabbt flyg kan minska motivationen att nysatsa på smidiga tågförbindelser. De hållbara alternativen måste börja fungera mycket bättre, och satsningarna behöver ofta komma innan resenärerna vill göra det.

För två veckor sedan hände något positivt för landets tågtrafik, då regeringen ändrade kraven på SJ så att bolaget nu tvingas bidra till en ”långsiktigt hållbar transportförsörjning i hela landet”, vilket enligt SJ:s ordförande kommer att innebära en ny ambitionsnivå och satsningar på nya sträckor.

Samtidigt ska SJ bidra med det ”inom ramen för affärsmässighet”. Det statliga bolaget har ett krav på sig att leverera minst sju procents vinst till statskassan, något som flyget knappast behöver förhålla sig till. ETC slog nyligen fast i en granskning att bara en handfull statligt ägda flygplatser går med vinst, medan resten av Sveriges 39 flygplatser är beroende av stort ekonomiskt stöd från kommunerna för att gå runt. De senaste fem åren har skattebetalarna gett 2,2 miljarder i bidrag till flygbranschen, en subvention utöver den omtalade skattebefrielsen. Tvärtemot rim och reson måste de hållbara tågen fylla på statskassan, samtidigt som det ohållbara flyget tillåts mjölka den.

Att vi idag har mycket onödigt och ohållbart resande med såväl flyg som bil tar inte bort att kollektivtrafiken, tågen och cykel- och gångbanorna måste fungera. Och det ligger på alla nivåer i politiken att prioritera, något som brustit sedan bilen och flyget alltmer blivit norm. Här borde såväl stad som landsbygd, oavsett personligt bilberoende eller ej, kunna enas om att det hållbara behöver fungera och satsas på. Vi borde varken acceptera de negativa effekterna av vårt nuvarande transportsystem, eller de politiska bristerna i att lyfta upp det hållbara. Vi borde bara kräva och acceptera det som både är smidigt och hållbart.